Där finns en helt annan uppgörelse – S, M, C, KD och MP. När far super är det rätt, säger ett gammalt talesätt, och M och KD anser sig ha all rätt till samverkan med socialdemokrater, när det passar dem.
I energipolitik är det, liksom i skattepolitik, pensionsfrågor och mycket annat, värdefullt med långsiktighet och brett förankrade besked som bland annat skapar klarhet om spelregler för investeringar. Det är inget fel med blocköverskridande samverkan om elförsörjningen. Problemet är i stället att de fem partierna inte åtgärdade tillräckligt många svåra målkonflikter och betydande investeringsbehov. Denna energipolitik behöver delvis kompletteras och delvis revideras. Det har stått klart, i stort sett sedan den ingicks. Men det som behöver göras passar ytterst dåligt in i det pågående taktikspelet om att posera som mer och mer höger.
Klimatpolitik kommer att ställa stora krav på ny fossilneutral elektricitet. Att det skulle handla om ett val mellan vindkraft (kompletterad med en del solel och annat), och kärnkraft är en uppfattning som blivit helt överspelad av klimatpolitiken. Det går åt avsevärda mängder ström om en stor del av vägtrafiken ska drivas av el. Dessutom pågår utvecklingsarbete för att med elektricitet få bort det mesta av kolet ur processerna i minst en av de svenska industrigrenar som ännu inte brutit fossilberoendet. Viktigast är stålverken. Med vätgas i stället för kol i processen blir "avfallsprodukten" vanligt ofarligt vatten i stället för den klimatskadliga koldioxiden. Det kräver då enormt mycket ström, både i driften och för att med elektrolys få vätgas ur vatten.
Även utan sådana processindustrier blir elförsörjningen uppenbart otillräcklig om reaktorerna successivt slås ut, medan vägtrafiken elektrifieras till stor del. Detta gäller även vid fortsatt stor utbyggnad av vindkraft (samt annat förnybart),
Inte nog med det. Kraftverk och andra anläggningar med tekniska livslängder på många årtionden kräver en rimlig grad av säkerhet om att spelregler inte ändras godtyckligt. Annars kan inte de som ansvarar för pensionsfonders och företags förvaltning våga sätta in riskkapital eller köpa obligationer, som ska finansiera mångmiljardinvesteringar. Tidigare europeisk energipolitik – bland annat i Tyskland – har skapat en fundamental osäkerhet om de politiska villkoren. Den har spritt kortsiktighet och rädsla för politisk risk, och det har blivit svårt att få privat kapital till verkligt långsiktiga större investeringar i klimatvänlig elproduktion. Detsamma gäller industrier där ny klimatvänlig teknik blir beroende av säker elförsörjning.
Detta kan inte döljas med subventioner till solceller eller vindkraft, som har kortare livslängd och mindre investeringsbehov, men också otillräcklig kapacitet. Problemet går inte heller att önska bort med formelspråk om privat ägande och marknader. Även icke-socialistiska partier kan behöva tänka i de banor som gällde då Sverige med stora satsningar på vattenkraft och kärnkraft gick före i att frigöra sig från mycket av fossilberoendet. Vattenfall kan på nytt behöva användas för stora statliga kraftverk i Sverige.
För kraftledningar, ställverk – och prissättningssystem som ger rätt signaler att producera då effektbehovet är stort – är statliga Svenska Kraftnät en avgörande resurs. Men både politisk debatt och nyhetsförmedling har försummat såväl investeringsbehovens storlek som påfrestningarna på effektbalansen om vindkraftandelen blir långt större medan reaktorer stängs. Vattenkraftens förmåga att kompensera för de stora svängningarna efter hur det blåser kan bli ohållbart överansträngd.
Samtidigt är kärnkraftnedläggningar på väg att ställa till med att Sverige bidrar till ökad fossileldning i grannländer, i stället för att som nu genom elexport minska klimatskadorna.