Finansminister Magdalena Andersson (S) är ett skickebud i politiken för finansdepartementets budgetavdelning. Den kamrersmentalitet hon står för har tidvis gjort stor nytta. Men den kan även hindra viktiga reformer. Den kan ge kortsynthet som försvagar beredskapen för ekonomiska kriser.
Andra, som fanns i orkanens öga under de allvarliga bank- och finanskriserna i början av 90-talet och 2008-10, är präglade av insikten i hur dramatiska krisförlopp i bank- och betalningssystemen kan störta länder i kris och massarbetslöshet. En sådan makthavare är riksbankschefen Stefan Ingves. Han deltog i Sveriges framgångsrika krishantering i de akuta skedena av båda finanskriserna. Han var en av dem som på nära håll såg hur tunn marginalen var till att långt värre saker hände. Det blir, med den erfarenheten, viktigt att vara sträng med bankers hållfasthet mot kriser. Riksbanken ska också ha resurser till hands för att akut hantera en svår internationell kris där banksystem och upplåning kortsluts.
En tredje sort är de reforminriktade. De har sett hur Sveriges ekonomiska kris under inflationsepoken förvärrades av att skatter, arbetsmarknad och socialförsäkringssystem hade spårat ur. Välfärdssamhället behöver reformeras för att bevaras. Här finns lärljungar till personerna bakom de ytterst betydelsefulla skatte- och pensionsreformerna i början av 90-talet – ofta liberalt lutande socialdemokrater samt socialliberaler i Bertil Ohlins tradition. Ofta, men inte alltid, leder deras syn på ekonomisk politik till sådant som bäst kan göras i breda uppgörelser över blockgränsen.
Kamrerarna, krisförebyggarna och reformstrategerna behövs alla för att ekonomisk politik ska hamna rätt och vara hållbar i sämre tider.
Mot dem står de som, bakom ridåer av vackra ord, verkar för försvagad budgetdisciplin, återuppväckt snabb inflation, ökade finansiell obalanser och upprivna reformer. De understödjer lobbygruppers eller intresseorganisationers nejsägande. De angriper punktvis. Följderna för helheten i den ekonomiska politiken känns de inte vid.
Men det finns fler slags risker: Ett ensidigt fokus på små budgetförstärkningar utan sammanhang kan lätt trycka bort större grepp och bredare reformer – så att dessa hamnar utanför politikens synfält. Den kamrerarattityd finansministern flitigt företräder kan bli självundergrävande.
Dessutom finns en väsentlig konfliktyta mellan det Magdalena Andersson och Stefan Ingves står för. Efter erfarenheten 2008-09 lånade Riksbanken upp en avsevärd dollarreserv. Riksdagen har med skäl sagt ifrån att framöver ska banken inte kunna göra så stora saker på egen hand. Det inkräktar på riksdagens makt över statens skuldsättning. Men finansdepartementet vill dessutom tvinga riksbanken att drastiskt minska den befintliga dollarreserven, och den kan bli svår att kvickt återställa ifall exempelvis Donald Trump ställer till något krisartat.
Stefan Ingves irritation är stor och förståelig. Sarkastiskt liknade han i radio nyligen regeringens linje vid att "sälja brandbilen". Finansdepartementets statsråd hänvisar till att åtgärden kan spara en halv miljard per år. I jämförelse med de dramatiska risker som oroar riksbankschefen är det rätt små pengar.
Magdalena Anderssons snävare synsätt får indirekt uppbackning av hela lobbyistvärlden och stora delar av den politiska journalistiken. Där är det vanligt att korttänkt blunda för finansiella systemrisker, och att intressera sig så mycket mer för punktvisa nej till "impopulära" åtgärder.
Men det här liknar försvarsbudgeten. Det handlar om att betala försäkringspremier. Och om att stå för att sådana faktiskt behöver täckas med skatter.