Det var det som gjorde den till en så viktig frihets- och välfärdsreform. Det blev möjligt att själv anställa personliga assistenter, men också att välja mellan kommunen och kooperativa och andra assistansföretag.
Valfriheten infördes både för svårt funktionshindrade vuxna och för föräldrar eller andra vårdnadshavare till barn med svåra funktionshinder. Utredningen som kom på torsdagen avskaffar den här ordningen för familjer där det behövs assistans till barn, både när de är små och under grundskoletiden upp till 16 års ålder. Ersättningen ska bli en annan form av stöd i hemmet enligt LSS-lagen, och det föreslås bli kommunal verksamhet.
För vuxna däremot, liksom för ungdomar över 16 år, bevaras däremot det centrala i 90-talets viktiga reform. Den stärks till och med. Personlig assistans blir i sin helhet ett statligt ansvar, med bevarad valmöjlighet mellan kooperativa, privata och kommunala utförare samt egen anställning av assistenter.
Att staten genom Försäkringskassan bara skulle svara för de assistansbehov som bedömdes kräva 20 timmar i veckan eller mer framstod redan efter några år som en svag punkt i 90-talets reform. Snävare bedömning på statlig sida kunde trycka ned antalet beräknade assistanstimmar under 20 i veckan, så att kommunen blev ensam med kostnaden. Fastän de flesta ärenden bedöms med objektivitet skapades en källa till ständig irritation mellan stat och kommun. De senaste åren har finansdepartementet satt tryck på Försäkringskassan för att sänka kostnaderna för omsorgen om funktionshindrade. Det har medfört en påtaglig övervältring av kostnader på kommunerna, genom att assistans minskats till mindre än 20 timmar per vecka.
Hur mycket som än kan invändas mot andra delar av den här utredningen tycks ändå den omfattande kritiken mot regeringen och Försäkringskassan fram till 2018 ha gjort god verkan. Förslagen kunde annars ha blivit klart värre i fråga om försvagade rättigheter för funktionshindrade. Ett klart framsteg är det också att de många gånger framförda förslagen att lägga hela ansvaret för assistans på Försäkringskassan till sist har accepterats.
Värre är det med förslaget att lyfta över barnfamiljerna till en annan, helkommunal form av LSS-stöd. Från första början tittades det på sina håll i den kommunala sektorn ganska snett på det stora inslag av icke-kommunala utförare som uppstod genom assistansreformen. De som haft den inställningen har nu fått framgång, vad gäller barnen, men inte de vuxna.
Utredarens tanke är visserligen att den nya stödformen bör ha en hel del likheter med hur dessa barn och deras familjer i dag får stöd av assistansbolag eller kommunal utförare som de själva valt. Dessutom pekas på en del möjligheter till att förbättra samverkan med skolan.
Men reaktionen är mycket negativ från åtminstone en del av de organisationer som företräder funktionshindrade och deras anhöriga. Deras skäl för detta bör riksdag och regering inte ta lätt på. Det är en sak med goda föresatser om att återgång till helkommunalt utförande ska ge små förändringar i praktiken. Men dynamiken i kommunernas ekonomiska situation och förvaltningarnas vilja att organisera arbetet kan efter ett tag få omsorgen till dessa hårt prövade familjer att få mer likheter med hemtjänsten – där fler personer kommer och går.
Då det är stora omsorgsbehov är assistenten mycket närvarande i hushållets vardag, ofta under många delar av dygnet. Inflytandet över vem som är utförare berör då i hög grad det personliga livet. Detta gäller väl så mycket för föräldrar med svårt funktionshindrade barn som för vuxna med funktionshinder som bor i egen bostad.
Det förslag som riktas mot de berörda familjerna är långtgående. Om det inte förändras och förbättras åtskilligt bör det inte godkännas.