I båda fallen handlar det om att utbrytarpartiet förespråkar högre anslag, vilket få riksdagspartier är emot principiellt. Motståndet är snarare finansiellt, och upprustningen av Sveriges nedbantade försvar är en fråga som kommer att förfölja rikspolitikerna under lång tid.
För onsdagens besked, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Centerpartiet presenterade en överenskommelse om ett årligt tillskott till försvarsmakten, inklusive civilförsvaret, på ytterligare 2,7 miljarder kronor 2018-2020, gör inte att någon kan luta sig tillbaka. Detta trots att summan ligger ungefär i linje med den som överbefälhavare Micael Bydén i våras meddelade att han behöver för att kunna genomföra 2015 års försvarsbeslut, och anslagen ska bland annat gå till övningsverksamhet, underhåll, mängdmateriel, utbildning och fler soldater.
Det låter kanske bra – budgethålen är igenfyllda – men på många sätt hade det varit en större nyhet om pengarna inte skjutits till än att de gör det, eftersom försvarsuppgörelsen från 2015, mellan S, MP, M, C och KD, i så fall hade fallit. Om inte på papperet, så i praktiken.
Problemet är att fempartiuppgörelsen, som gäller 2016-2020, innebär en underfinansiering av försvaret, eftersom kalkylen bygger på att flera viktiga vapen- och materialinvesteringar är skjutna på framtiden. Det betyder att upprustningen måste ingå i det kommande beslutet som ska förhandlas fram och börja gälla 2021, trots att moderniseringen redan borde vara påbörjad.
Därför hade det varit bättre att slänga den gamla planen, tidigarelägga startdatumet för den nya, och där budgetera ordentligt för materiel och personal, så att försvarsmakten hade fått långsiktiga spelregler på riktigt. Då hade de exempelvis haft ökade möjligheter att göra någonting åt sin kompetensförsörjning, där en bärande del av problemet är att lönerna är låga, vilket fungerade så länge i princip alla män gjorde värnplikt. Men nu, när ambitiösa ungdomar har många arbetsgivare att välja bland, är det inte särskilt troligt att de bäst lämpade väljer försvaret.
En annan fördel med en nystart är att Liberalerna och Kristdemokraterna sannolikt hade återvänt respektive varit kvar vid till förhandlingsbordet. Försvaret är inte vilken fråga som helst – det handlar om rikets säkerhet – och besluten bör tas i bred enighet så att de håller vid regeringsskiften, och det är riktigt illa att Sveriges mest försvarsvänliga parti sitter på läktaren.
Eller som Centerns försvarspolitiska talesperson Daniel Bäckström uttryckte saken: Att delta vid bordet är oerhört viktigt. Att inte delta ger inga resultat.