Finlands politik är i stor utsträckning byggd på vardagspragmatik, formad av en lång resa efter kriget i skuggan av Sovjetunionen, med krigsskadeståndsbetalningar, påtvingad vänskapspakt och ett skickligt fotarbete som bärande ingredienser. Finska regeringar bildas därför ofta av en bred blandning av partier. Den långa och omständliga regeringsbildningsprocess som vi såg i Sverige i vintras fick de flesta i vårt östra grannland att skaka på huvudet, med andan ”hur svårt kan det vara?”.
På fredagen meddelade den finska statsministern Juha Sipilä (C) att hans regering med Centerpartiet, Samlingspartiet och Blå framtid avgår. Och det på en princip: Sipiläs regering får inte igenom sin omfattande vårdreform, en av dess huvudpunkter på agendan, och tar konsekvenserna. Sipilä hade lovat att avgå om han misslyckades.
Att avgången sker med en knapp månad kvar till nästa val, den 14 april, ökar inte precis dramatiken.
Vårdreformen har varit ett mastodontprojekt. I takt med att regeringspartierna haft egna problem har sannolikheten att regeringen skulle lyckas blivit allt mindre. Intern oenighet mellan Centerpartiet och Samlingspartiet om reformens innehåll har försvårat processen. Och populistiska Sannfinländarna har under mandatperioden splittrats och lämnat regeringen, medan utbrytarpartiet Blå framtid formats av Sannfinländarnas ministrar samt ett antal avhoppande parlamentsledamöter.
Finlands landskaps- och vårdreform, som förändrar och för samman strukturer och funktioner för sjukvård och socialtjänst, har en djupgående problematik påminner om den svenska regionreformen. De flesta inser att något behöver göras, men att nå samsyn är en helt annan historia.
För Centerpartiet har huvudintresset handlat om att få till en tredje folkvald nivå, landskapen, medan Samlingspartiets huvudmål har varit att införa fritt vårdval med minimal administration. Det skaver däremellan. Reformen är i sig mycket omfattande. Uppgifter från närmare 190 olika myndigheter slås samman till 18 nya landskap. Bara att hitta ett funktionellt och tryggt sätt att samordna sjukvård och socialtjänst – blanda vårdcentraler och myndighetsutövning – är en ytterst komplicerad beställning.
Stafettpinnen Vårdreform skickas nu vidare till nästa regering, där åtminstone något av Centerpartiet eller Samlingspartiet mycket väl kan komma att ingå, beroende på valresultat. I Finland ingår ideologiska motståndare ofta i samma regering, det gör att finsk politik sällan får några omtumlande skiften. Det tredje regeringspartiet, Blå framtid, lär inte komma in i riksdagen. Inte heller det lär bli särskilt dramatiskt.