Detta är en av liberalismens, men också en av demokratins, mest centrala övertygelser.
Liberalism innehåller mer än så. Den är en social reformrörelse, men har också en ekonomisk lära, som visat sig framgångsrik. Där är det centrala frihandeln och likabehandlingen i villkoren för att starta företag och att ta arbete – utan inskränkningar efter samhällsklass, kön, tro eller etnisk bakgrund.
Liberalism förutsätter marknadsekonomi, men det finns mycket som kan betecknas som kapitalism och som är oförenligt med liberalism. Korrupta hel- eller halvdiktaturer kan ha mycket plats för oligarker eller grupper av företagare som är privilegieinnehavare. Sådana system brukar frukta friheten eller krossa friheten. De som har makten där skyddar sig mot konkurrens, de diskriminerar och de ser både tryckfriheten och likheten inför lagen som oönskade inskränkningar av deras klass- eller affärsintressen.
Även enpartidiktaturer kan, som det moderna Kina visar, använda stora mått av marknadsekonomi för att – för en tid – frigöra initiativkraft och framsteg på det ekonomiska området. Men det skapar också en drivhusmiljö för korruption och mygel, där regionala och andra aktörer i det härskande partiet kan berika sig själva, men utnyttja statsmakten för att hindra all offentlig granskning och öppen samhällsdiskussion.
Friheten på det ekonomiska området ges mer stadga, och mindre risker för urartning, genom den nyhetsrapportering som det fia ordet möjliggör. En sådan verkan har också rättsstatens likhet inför lagen och dess skydd av de ärliga mot de oärliga. Demokratin behöver vårdas även som ett motmedel mot att lagstiftning och rättsväsende blir snedvridna av ekonomiska makthavare som vill se sig själva som höjda över lagen.
Inte bara marknadsekonomin, utan demokratin i dess helhet, stärks också av en social reformpolitik, som höjer utbildningsnivån, och som gör de viktigaste ekonomiska trygghetssystemen allmänt tillgängliga, så att de inte är reserverade för vissa yrken eller samhällsklasser och vållar splittring och illojalitet mot samhället.
Liberalismen är en av drivkrafterna bakom den moderna välfärdsstaten. Men den liberala synen på marknadsekonomin – och på individen, inte kollektivet som det centrala – är också viktig för att en välfärdsstat ska fungera väl, inte undergräva sig själv genom överbeskattning, och inte heller bli hinder för kvinnor eller minoriteter att försörja sig med arbete.
Det behöver löna sig att arbeta. Såväl skattesystemet som socialförsäkringarna behöver ha den inriktningen, och det blir ännu viktigare i ett land med åldrande befolkning. Individuell inkomstbeskattning och individuellt intjänade pensionsrätter är viktiga medel för jämställdhet mellan könen, och för ett produktivt samhälle där både mäns och kvinnors förmåga bidrar till ekonomi och välfärd.
Både marknadsekonomin och den sociala välfärden skadas av beroendeframkallande rusgifter som bryter ner arbetsförmåga eller saboterar skolgång och inlärning, och som dessutom belastar sjukvård och gör människor otrygga genom brottslighet. Det slags bolagsintressen som drar fördel av missbrukets misär och klassklyftor är den liberala ekonomins undergrävare. Detta gäller likaså det slags bolagsintressen som vill ha trumpianska handelshinder, regleringar som ger dem privilegier eller frihet att hålla bank och spel i skatteflyktsparadis – där oligarker, putinister, langare och andra stortjuvar betjänas av advokatkårens och revisionsföretagens rötägg.