Knäckfrågan är inte om föräldrarna ska ha rätt att önska i vilken skola deras barn ska gå, utan vilka urvalskriterier som ska gälla. Hur väljer man vilka barn som ska få börja mellanstadiet i en populär skola, om det finns 100 sökande men bara 50 platser?
Här verkar många tro att alla skolor omfamnar kösystem, eftersom det ofta är så det låter i debatten, men i dag är det bara friskolorna som har kö. Kommunala skolor går på närhetsprincipen – först tar man in dem som hör till skolan och därefter räknar man kilometrarna mellan hemmet och skolan tills platserna är slut.
Därför rimmar det illa att hävda att det fria skolvalet gör att alla kan välja i vilken skola de ska gå. Rätt adress ger förtur till de populärare kommunala grundskolorna och socioekonomiskt starka föräldrar gör informerade val och ställer sina barn i kö till friskolor redan på BB. Den som får ett jobberbjudande och flyttar från exempelvis Katrineholm till Stockholm, när barnen är sju och elva år, har inte en chans, vilket knappast gynnar en dynamisk arbetsmarknad.
Därför bör en hel del av lärarfackens och LO:s förslag tas på allvar (DN Debatt, 26/1). Varför inte ha ett datum på våren, när alla ska ha skickat in sina önskemål, och därefter lotta ut platserna till de översökta skolorna bland de sökande, med reservation för att inga barn ska tvingas till orimligt långa skolvägar?
Det förutsätter visserligen att skolskjutsuppdraget vidgas och gäller oavsett i vilken skola eleven väljer att gå. Å andra sidan kan vi inte hävda att vi har valfrihet för alla när det är en ekonomisk fråga vilka som kan välja skolor som ligger en bit från hemmet.
Det senare är inte minst viktigt eftersom många kommuner inte erbjuder skolskjuts till friskolor, vilket Eskilstuna-Kuriren skrev om i går. Och i exempelvis Strängnäs lyckades eleverna som gick ut i friskolor 2016 bättre än de kommunala eleverna (Strengnäs Tidning, 27/1).
Det visar dels att friskolor är bra och populära och definitivt inte ska motarbetas, utan tvärtom främjas och öppnas upp för fler. Dels att skolsystemet misslyckas med sitt kompensatoriska uppdrag, vilket betyder att många elever hindras från att nå sin fulla potential.
Det senare hänger bland annat ihop med finansieringen, som i större utsträckning bör ta socioekonomisk hänsyn. Inte minst för att åstadkomma ett system med incitament för att styra de bästa lärarna till skolorna med störst utmaningar.
För – och det kommer ofta bort i debatten – att elever och föräldrar har rätt att välja skola betyder inte att de är ansvariga för att välja bort utbildningen så att skolan självdör. Många har varken kunskapen eller intresset, och det är kommunernas och Skolinspektionens ansvar att säkra att alla skolor håller acceptabel standard.
Valet av skola får aldrig leda rakt ner i diket.