I veckan visade den globala undersökningen Pirls att de svenska tioåringarna ligger betydligt högre än genomsnittet i läsning. Från att ha dalat i över ett decennium är Sverige nästan tillbaka på 2001 års nivå.
Det är för tidigt att säga vad utvecklingen beror på. Men att vi för drygt tio år sedan uppmärksammade att Sverige jobbar mindre med lässtrategier i skolan jämfört med andra länder, och sedan dess har fört en diskussion och gjort flera satsningar, är sannolikt viktiga faktorer. Två exempel är lärarlyftet och läslyftet, som möjliggör för lärare att fortbilda sig och därmed bli bättre på att lära ut exempelvis läsförmåga.
För om det är någonting vi vet är det att skickliga lärare är avgörande för elevernas inlärning. Och här har läs- och skrivfärdigheter en särställning, eftersom kunskaperna ligger till grund för det övriga skolarbetet.
De fina resultaten betyder dock inte att det är läge att luta sig tillbaka. Att 98 procent av de svenska tioåringarna når lägstanivån i läsning betyder att 2 procent – cirka 2000 barn per årskull– inte gör det och de måste få det stöd de behöver för att inte halka efter i samtliga teoretiska ämnen.
Dessutom finns fortfarande stora skillnader mellan olika elever. Pojkar presterar sämre än flickor och det är tydligt att föräldrarnas bakgrund, utbildningsnivå och ekonomiska situation spelar stor roll för barnens resultat.
Den sortens skillnader håller inte för ett land där skolan har ett uttalat kompensatoriskt uppdrag. Om den positiva trenden ska hålla i sig, och helst accelerera, måste resurserna börja användas effektivare än i dag.
Det handlar dels om att fortbildning av lärare inte kan vila på tidsbestämda projekt – de behöver pågå kontinuerligt. Dels om att reformera statsbidragen, vilket påpekas i Riksrevisionens granskning ”Riktade statsbidrag till skolan – nationella prioriteringar men lokala behov”, som presenterades i tisdags.
Där kritiseras att statsbidragen är för många, fyrkantiga och tidsbestämda. Något som omöjliggör långsiktig planering och inte tar hänsyn till att olika skolor har olika behov, vilket leder till att en del huvudmän gör de insatser som det finns bidrag för, i stället för de som verkligen behövs för att höja resultaten.
Riksrevisionen föreslår att staten i stället ska införa ekonomiska ramar som är baserade på elevantal och eventuellt även på socioekonomiska förutsättningar. Därefter kan huvudmännen söka stöd för insatser som passar just där och då, vilket både minskar skolornas administration och gör att varje krona kan användas så att den ger mest kunskap för pengarna.
Även om det även fortsättningsvis kan finnas behov av att öronmärka vissa stöd är det precis den sortens frihet och långsiktighet som kommer att höja skolresultaten. Inte enstaka punktinsatser.