Det är svårt att principiellt vara emot.
Men i praktiken handlar nästan all politik om gråskalor. Exempelvis kan en person som har fått avslag på sin asylansökan få uppehållstillstånd på grund av arbete.
Och vad ska man göra om någon inte kan utvisas, eftersom hemlandet vägrar att ta emot? Om landet enligt UNHCR inte är säkert? Eller om personen har rotat sig och känner sig mer hemma här än där?
Frågorna är viktiga att ha med sig när man diskuterar den så kallade gymnasielagen.
Unga människor, som vanligtvis hade fått stanna i Sverige, hamnade i limbo när deras ärenden lades på hög hos Migrationsverket. När avslagen var ett faktum hade många varit här under så pass lång tid att det inte kändes rimligt att inte erbjuda en andra chans – och det var bråttom.
Därför blev lagen, som började gälla 1 juli, ett undantag från undantaget som den tillfälliga asyllagen utgör. Den fick kritik från Lagrådet och underkändes av två migrationsdomstolar, där den ena ansåg att beredningen var bristfällig, den andra att uppehållstillstånd enligt EU-regler inte får beviljas om identiteten är oklar.
Dock var lagen inte så dålig som de lägre rättsinstanserna tyckte. Tidigare i veckan slog Migrationsöverdomstolen fast att regeringens beredning varit tillräcklig och att lagen inte strider mot EU:s regelverk. De två domarna öppnar inte upp för några tolkningar och Migrationsverket kommer att ta tag i ärendena så fort som möjligt.
Men det betyder inte att situationen för de ensamkommande är löst. Om några år, när dagens tonåringar har gått ut skolan, kommer de att ha varit här i sex, sju år. Då har de sex månader på sig att hitta ett jobb för att kunna ansöka om permanenta uppehållstillstånd, men troligtvis är det få som anser att det är humant att utvisa en 24-åring som varit här sedan hen var 17, bara för att hen är arbetssökande.
Därför kommer vi snart att befinna oss i ungefär samma situation igen och det smidigaste hade varit att låta dessa 9 000 ungdomar stanna med permanenta uppehållstillstånd. Dels för att slippa framtida byråkrati. Dels för att de flesta är afghanska medborgare och dessa befinner sig i ett ovanligt svårt läge.
Det blev särskilt tydligt den 30 augusti när FN:s flyktingorgan UNHCR kom med nya riktlinjer. Där stär det att Afghanistans huvudstad Kabul ”i allmänhet inte är ett relevant eller rimligt internt flyktalternativ”. Även många andra delar av landet är osäkra och de platser som skulle kunna klassas som relativt fredliga är svåra att resa till och kan dessutom bli farliga med kort varsel.
Därför bör den nya riksdagen återinföra möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av ömmande omständigheter, alltså genom att göra en helhetsbedömning av den enskildes situation. Om en sådan ventil hade funnits i dag hade många av de ensamkommande troligtvis fått stanna utan att ta omvägen via gymnasielagen, vilket hade skapat lugn och ro.
För alternativet är ofta inte att lämna Sverige och resa till Afghanistan, utan att gå under jord, varpå det så kallade skuggsamhället växer. Det gynnar varken dem som lever i det fördolda – eller oss andra.