Det säger Daniel Helldén, Miljöpartiets gruppledare i Stockholms stad och nämnd som språkrörsämne, i en intervju med Dagens Nyheter. Han pekar på att MP nu är utraderat i många kommuner och regioner, och tror att partiets förmåga att driva sin politik hade varit bättre utanför regeringen.
Knappt någon annan miljöpartist i ledande ställning har uttryckt det så tydligt. Men Helldén har rätt. För även om regeringen och riksdagen inte stängde alla gränser, som Helldén formulerar det, var skärpningen av flyktingpolitiken betydande och från traditionell miljöpartistisk utgångspunkt katastrofal. De framgångar på miljöområdet som MP har kunnat bocka av i regeringsställning väger lätt mot en upplevd förlust av dessa kärnvärderingar.
Helldén är nu ingen plakatviftare. När det behövs är han en pragmatisk maktspelare. Efter valet lämnade han och MP sina majoritetskoalitionskamrater S, V och Fi, till förmån för de borgerliga, och fortsätter därmed att styra i Stockholm.
Men han ser också vad sveket mot en central del av den egna politiken har gjort med MP. Den smäll som partiet tog i och med skärpningen av asyllagen syns inte bara i valresultatet, även om det är den yttersta konsekvensen. Miljöpartiets partiorganisation är i kris. I en lång rad kommuner, däribland i Eskilstuna, har miljöpartister lämnat sina förtroendeuppdrag i protest mot kursen i flyktingfrågorna. MP har gått från drygt 20 000 medlemmar i början av mandatperioden till knappt 11 000 i slutet av förra året.
Som en följd har det blivit svårare att bedriva politik lokalt, få fram valkandidater och bedriva valrörelse. I årets val saknade Miljöpartiet listor i 40 kommuner, jämfört med 20 i valet 2014.
Och frågan är i vilket skick Miljöpartiet hade varit om man inte hade fått igenom gymnasielagen, den som har gett många ensamkommande som farit illa i asylprocessen en ny chans till uppehållstillstånd.
En MP-ledare måste se, erkänna och tala om detta. Att lämna regeringen 2015, efter bara ett år, och anklagas för bristande duglighet som regeringsparti, hade tveklöst haft ett politiskt pris. Men det har även beslutet att trycka på ja-knappen och administrera en flyktingpolitik som man inte tror på.
I dag står det allt mer klart att den tillfälliga asyllagen var ett sakpolitiskt misstag. De korta uppehållstillstånden, de skärpta reglerna för familjeåterförening och andra skärpningar har fått svåra humanitära konsekvenser. Samtidigt har lagen inte påverkat det antal människor som har sökt sig till Sverige. När riksdagen röstade om den var mängden asylsökande redan tillbaka på en vanlig svensk nivå, till följd av avtalet med Turkiet samt id- och gränskontroller i Europa.
Miljöpartiet kan nu arbeta för att vrida tillbaka asyllagstiftningen, där ett första steg är att återinföra de gamla reglerna för familjeåterförening. Det är en fråga om humanitet, men även om MP:s trovärdighet och överlevnad.