Finlands båda klassiska stora affärsbanker, KOP och Föreningsbanken, var viktiga delar i det som efter 90-talskriserna lades samman till Nordea. Största ägare är nu det finländska försäkringsbolaget Sampo.
Det är dock en ofrånkomlig slutsats att svensk fumlighet på regeringsnivå har förstärkt andra skäl för en flytt till Helsingfors. Sverige står än så länge utanför det fördjupade samarbetet mellan EU-länder om bankreglering och sanering av bankkriser, den så kallade bankunionen. Euro-landet Finland deltar däremot fullt ut. Nordea kommer att lyda under samma stabilitetsregler och övriga föreskrifter som andra banker i unionen. Det kan underlätta en ny stor sammanslagning med en europeisk storbank. I Helsingfors kan det därmed bli en mellanlandning, inför nästa flytt till Amsterdam, Frankfurt eller Paris.
Verksamheten på Nordeas olika hemmamarknader upphör inte. Men såväl en del anställda i ledningsfunktioner som skatteobjektet Nordea kommer att flytta, först till Helsingfors. Det har dock en sida till. Sedan Nordea från januari 2017 lade all bankrörelse inom Norden i ett Stockholmsregistrerat moderbolag har Sverige fått överta andra länders potentiella risker för statens finanser vid en ny internationell finanskris.
Kraven på bankerna att ha säkerhetsmarginaler och betala till statliga buffertsystem har samtidigt blivit ett skäl för Nordea att göra helt om och flytta in i bankunionen – och den överdimensionerade statsrisken vid en finanskris manar då i ett hälften så stort land.
Var smällen hamnar om en internationellt förgrenad bank av Nordeas storlek skulle hamna i kris är en inte så entydig fråga – som bara delvis besvaras av det nya regelverk för bankkrishantering som införts i EU och i svensk lag. Sådana situationer behöver undvikas i tid, genom tillräckliga kapitaltäckningsregler och tillsyn som förebygger lånebubblor. I Sverige eftersträvade fyrpartiregeringen – på den tid då Anders Borg (M) hade inflytande och höll borgerlig ekonomisk politik på en mer ansvarsfull kurs – att ha skarpare krav på kapitaltäckning än andra EU-länder.
Det som sedan utspelats är att bankerna spjärnat emot. När det är vackert väder är detlättare att ge god avkastning till ägarna om reglerna som ska skydda vid orkanväder är mindre strikta. Nordea har räknat efter och funnit att nuvärdet av kommande lägre avgifter och andra regler betyder omkring tio miljarder svenska kronor i samlad förtjänst på Helsingforsflytten.
Detta är ännu ett fall av nationalstatens begränsade makt, och behovet att ha god ordning och tillräckligt effektiva regler på EU-planet. Om Sverige gett besked om deltagande i bankunionen, något S och M inte önskat, men L förordat i riksdagen, hade det kanske ändrat Nordeas vägval.
Men minst lika mycket orsakades Nordeas flytt av misskötseln av frågan om "bankskatt". Att hela finanssektorn är subventionerad genom sitt momsundantag är ett faktum, som redan Anders Borg var ute efter att ändra på. Utredare som sattes på uppgiften kom dock inte med något bättre än en kopierad dansk skatt, som skulle läggas på lönesumman för bankpersonal. Det skulle dock ge en kraftig stimulans till att flytta personaltunga funktioner till andra sidan Östersjön.
Förslagetlades i papperskorgen, men finansminister Magdalena Andersson gjorde sedan en avsevärd tabbe: I en budgetmanöver finansierades några utgifter med att inte bara höja, utan till synes permanenta den avgift som ska bygga upp en fond för hantering av en finanskris. Själva avgiften kommer från ett EU-direktiv. Men att fortsätta att ta ut den när fonden blivit fylld var en signal om att regelverket var instabilt och negativt för konkurrens på lika villkor.
Just detta satte fart på Nordeas flyttutredning. Finansministern backade i juni. Men då hade hennes oskicklighet redan ställt till det.