För tredje året i rad intog hon Mosebacke just den 6 juni för att tala till medlemmarna, som var prydligt försedda med pappersflaggor, ömsom föreställande den svenska flaggan, ömsom med Moderaternas logga, som matchade den klarblå himlen.
Verkligheten är dock betydligt gråare. I den senaste SCB-mätningen, som presenterades förra veckan, landade Moderaterna på 18,1 procent. Det är det sämsta resultatet sedan Bo Lundgrens dagar, 0,3 procentenheter lägre än Sverigedemokraterna, och flera moderater krävde omedelbart Kinberg Batras avgång. Hon kontrade med att kalla till en av de mest självkritiska pressträffarna i partiets historia, där hon sparkade Beatrice Ask som rättspolitisk talesperson, lät Tomas Tobé ta platsen, och meddelade att hans efterträdare på partisekreterarposten kommer att presenteras rätt snart. Dessutom försäkrade hon att hon skulle börja slipa på sin kommunikation.
Det senare hade varit en bra strategi, om det varit kommunikationen som var problemet. Men det är det inte.
Moderaterna befinner sig snarare i en identitetskris än i en kommunikationskris, och velar mellan att vilja vara ett brett allmänborgerligt parti eller ett mer renodlat högerparti. Osäkerheten bottnar i att partiet inte har någon sammanhållen berättelse som de politiska förslagen utgår ifrån och M-utspelen har liknats vid en popcornmaskin, där man aldrig vet när något kommer eller i vilken riktning.
I sommartalet gjorde Kinberg Batra ett försök att tysta kritikerna och vända den negativa spiralen. Hon slog fast att M är både konservativt och liberalt – en känga till dem som menar att ett liberalkonservativt parti har svårt att navigera i ett politiskt landskap där en betydande skiljelinje går mellan liberalism och konservatism – samt backade bandet och dammade av arbetslinjen. Inte främst på Reinfeldts manér, där fokus låg på morötter i form av jobbskatteavdrag, utan på ett mer kravfullt sätt, där arbete i det närmaste framställs som en skyldighet.
Det är tveksamt om budskapet går hem i stugorna. Givetvis ska ingen som kan arbeta leva på bidrag och politikens roll är bland annat att skapa en infrastruktur där företag kan grundas och växa samt se till att vi har ett utbildningsväsende i världsklass. Men Anna Kinberg Batra verkar anse att människor i arbete är ett mål i sig, när det i själva verket är ett medel för att uppnå andra mål. Dels gemensamma, som god sjukvård och fler poliser. Dels egna, som ekonomisk frihet.
Däremot har ingen någon moralisk skyldighet gentemot staten eller grannarna att checka in i produktionen. Om en person kan överleva på ett lagligt sätt, utan att arbeta eller få bidrag, exempelvis för att hen har en förmögenhet, är det fritt fram.
Det här är ingenting som är specifikt för Moderaterna. Även Stefan Löfven (S) och stundtals även de tre mindre borgerliga partierna upphöjer gärna arbete till både livets och politikens mening. Så var det när S lanserade sin väckarklocka, där Löfven trumpetade ut att "framtiden inte byggs av snoozare". Och så var det 2014, när den dåvarande regeringen gick till val på att fem miljoner skulle vara i arbete år 2020.
Det är på sin höjd ett mål med ett gott syfte, men det räcker inte. Valrörelsen 2018 måste handla om vad det är vi ska jobba för.