Tendensen finns i en rad länder. Sverige är inget undantag. Men det är skillnad på klyftor och klyftor.
Inkomstskillnader kan växa när teknik utvecklas, inkomster stiger och möjligheten att långsiktigt finansiera socialförsäkringar, utbildning och vård förbättras. Skillnader kan i andra länder komma av att socialt privilegierade grupper favoriseras i utbildning, skattesystem och ekonomiska regleringar.
Varje vår lämnar regeringen en fördelningspolitisk redogörelse till riksdagen. Härom året pekade regeringen på att det bästa måttet på inkomstklyftor visade minskade inkomstskillnader i en rad länder under den svåra globala finanskrisen 2008-10. Det är tänkvärt.
Ett stagnerande samhälle, med låg tillväxt, försvagat näringsliv och liten invandring kan för en tid se ut att ha större jämlikhet – och förledande prydliga värden för inkomstspridning (som mäts med något som kallas ginikoefficient). Men det välbefinnandet kan vara bräckligt, på tröskeln till en nedgång där välfärden bryts sönder.
Omvänt kan ett samhälle med dynamisk ekonomi, förbättrade villkor för arbete, växande arbetsmarknad samt immigration få inkomsterna och skatteintäkterna att växa, men med ökad inkomstspridning.
Vad förklarar att standardskillnader i disponibel inkomst i Sverige, inklusive alla slags inkomster men efter skatt, sakta smugit uppåt, från omkring 0,23 i början av 90-talet till omkring 0,32 åren 2015-16? (Måttet är den där ginikoefficienten, ett utmärkt verktyg som Statistiska Centralbyrån arbetar med.)
Internationellt har Sverige en påfallande jämn inkomstfördelning. Andra länder har rört sig åt samma håll och ligger högre eller mycket högre.
Vidare har Sverige lägst andel av alla EU-länder med "mycket låg materiell standard", en enda procent. I Finland är det 2, i Danmark och Tyskland 4, i Storbritannien 6 och i Italien 12 procent av folket. Oavsett regering är talet om en svensk politik som drivit fram ekonomiska klyftor överdrivet eller falskt.
Hälften av standardskillnadernas ökning 1983-2013 kom av befolkningssammansättningen – med ökat antal ensamhushåll som viktigaste faktor.
På senare år har stigande reallöner och fler i arbete ökat skillnaden mellan arbetande och icke arbetande. Det har förstärkts av jobbskatteavdraget, men är ett resultat av framsteg som stärker välfärdens finansiella grund.
Kritiska blickar bör riktas åt annat håll: Kapitalinkomsterna har lyft till rekordnivåer de allra senaste åren, 50 miljarder, varav 30 kapitalvinster. De senare kommer till stor del från husaffärer, där de gynnas med en nedsatt skattesats.
Det är därför ökningen av ginikoefficienten är rätt obetydlig för arbetsinkomster plus räntor – men blir så mycket mer påtaglig då kapitalvinsterna kommer med. Dessutom har SCB räknat ut att en hundradel av befolkningen med störst inkomster stod för hela 30 procent av den snabbare ökning av inkomstskillnaderna som skedde 2012-16.
Det är inte det produktiva men hårt beskattade arbetet som drivit fram "ökade klyftor". Fördelarna av gynnandet av husägande tillfaller däremot till stor del storstadsområden och höginkomsttagare.
Detta slår igenom i deklarationerna – och ger standardskillnader som inte beror på arbetsinsatser.