Som vanligt nu för tiden är detta en viktig del i den årliga granskningen av Sveriges ekonomi från OECD – industriländernas ekonomiska ”tankesmedja”.
Det har sett ut på likartat sätt en del år, och det är resultatet av reformarbete under hel rad regeringar och under mer än 25 års tid.
Det finns som bekant en del som inte fungerar lika bra, exempelvis utbildningen där uppryckningsarbetet kom igång först för knappa tio år sedan. Flera av de ofta uppräknade problemen går i repris i OECD:s årliga rapport, som nu ligger på bordet.
Vid sidan om detta finns en annan hotbild: Världspolitiken, inom och utom Europa, kan gå riktigt snett. Risken har tilltagit mycket det senaste året. Ekonomin kan drabbas av ett skred av nya handelshinder, efter att USA fått en både protektionistisk, instabil och högervriden president.
Det finns dessutom en kvarhängande risk från den förra internationella finanskrisen som bröt ut 2008-09. Sverige hörde, för övrigt i likhet med USA, till de länder där krishanteringen sköttes skickligt, med en åtföljande snabb återgång till en stabil tillväxt, sjunkande arbetslöshet och EU:s högsta sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden i åldrarna 20-64 år. I USA, där krisen var mer dramatisk, tog återhämtningen längre tid och reallönerna började stiga igen på ett relativt sent stadium.
Bland en mängd olycksrisker med den nya administrationen finns att den vill bjuda banklobbyn på borttagna regleringar, som efter 2009 hade införts för att hindra att instabila banker åter skulle hota ekonomin i stort.
Även mot den bakgrunden borde man inte ta lätt på den fara OECD ännu en gång påminner om: Den riskabelt höga skuldsättningen hos många hushåll, inte minst genom prisstegringen på hus och lägenheter som eldats på av dels bostadsbrist regionalt, dels skattesystemets premiering av ägande av belånade bostäder.
Rädslan för att ta i det problemet, som under alla omständigheter bara går att åtgärda stegvis över ganska många år, har länge förhindrat både skattereformer och en del regler för att begränsa systemrisker i banksektorn. Därmed har växande finansiella risker byggts upp både för familjer och andra privatpersoner och för kreditmarknaden. Det kan ställa till mycket elände i hela samhällsekonomin.
Den politiska knuten är att förmånerna för bostadsägande och skuldsättning är ena sidan av det mynt som på andra sidan har den fortfarande mycket hårda, och rentav skärpta, beskattningen av många arbetsinkomster. Det är en krävande uppgift att på ett sätt som blir acceptabelt mellan inkomstgrupper och regioner växla tillbaka detta. Då kan bättre skattevillkor för arbete – och höjda barnbidrag – väga upp en kapitalbeskattning som för hus inte längre är en ensidig avdragsförmån.
För sådant – och för mycket annat – skulle det behövas en sansad samverkan över blockgränsen.
Men inget blir ju lättare när punkter ur OECD:s sammanfattning virvlar omkring så att intrycket kan bli att de vill både avveckla ränteavdragen och anpassa den löpande fastighetsbeskattningen efter husens värde, alltså ta bort det ”tak” som nu mycket ensidigt gynnar storstads- och andra områden med dyra hus.
Hur man än gör kan man ju inte göra båda delarna samtidigt. För att få likformighet med annan kapitalbeskattning är det korrekta en schablonbeskattning av marknadsvärde på intäktssidan, och full avdragsrätt för räntekostnader. Att ta bort båda delarna skulle leda till väldiga problem att skilja på huslån och andra lån, och förvärra oredan i skattesystemet.
Det behövs skattereform igen. Men den uppnås inte genom att ånga in på något stickspår.