Det en utmärkt genre, ifall någon i framtiden vill göra en pjäs om Sverige våren 2018. Kanske med titeln ”Den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786?”. Eller New York Times-rubriken: ”I Nobelskandalen är en man anklagad för sexuella övergrepp. En kvinna tar fallet.”
För så är det, om än aningen förenklat. Den ständiga sekreteraren Sara Danius avgång hade kunnat undvikas, om Katarina Frostenson lämnat sin stol när skandalen var ett faktum. Inte för att hon är ansvarig för ofredandena som hennes man – den så kallade ”Kulturprofilen” – har gjort. Utan för att hon är delägare i hans verksamhet, i media kallad ”Klubben”, som under flera år tagit emot pengar av Akademien, utan att övriga ledamöter kände till hennes ägarskap.
Den sortens jäv kan en trovärdig och anrik institution inte se mellan fingrarna på. Det borde Frostenson ha insett och smugit ut så diskret som möjligt, för att göra minsta möjliga skada för Akademiens anseende.
I stället fick vi en fars och en falangstrid, där den ena gruppen, med Sara Danius i spetsen, ville utesluta Frostenson och reformera Akademien. Resultatet blev tre avhopp i protest, möten och uttalanden från kungen, och en kompromiss som går ut på att både Danius och Frostenson avgår. Enligt uppgifter till Sveriges Radio var budet att Frostenson kunde tänka sig att stiga åt sidan, förutsatt att även den ständiga sekreteraren lämnar sin plats.
Sara Danius tog alltså en smäll för laget, med motiveringen ”jag tänker på Akademiens bästa”. Samtidigt sitter de inblandade männen säkert, trots att de inte verkar ha satt Akademiens intressen i första rummet.
Hade de gjort det hadetonen i debatten inte tillåtits vara onödigt hård, för på vilket sätt utspelen och påhoppen kan anses ha gynnat Akademien får stå för dem som yttrat dem. Det handlar inte minst om Horace Engdahls ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”.
Vidare kan vissa ledamöter mycket väl anses ha gjort ”något som emot heder ock ära går”, som det står i stadgarna. Då ska personen uteslutas, vilket är rimligt.
Av ledamöter som styr Sveriges viktigaste kulturinstitution förväntar man sig inte Robinsonlikande intriger, pakter och öråd, eller uttalanden som försvårar försoning och lösningsorienterande samtal. Man väntar sig sval värdighet, stil och elegans.
Inte minst eftersom valspråket är ”snille och smak” – inte ”idiotiskt och smaklöst”. Även det är en lämplig titel på pjäsen om Sverige våren 2018.