Moderaterna åkte till Karlstad, där lät de som de gjort de senaste månaderna, och så åkte de från Karlstad med alla sina problem kvar i ganska oförändrat skick.
Ett eller ett par personbyten ändrar inte så mycket. Partiledningen är inte bara en ordförande och en partisekreterare. Ett antal andra mycket ledande riksdagsledamöter har drivit på partiordföranden till att göra det hon gjort, eller har fogligt understött att hon gjorde det när hon gjorde det.
Det som skett är att moderatledningen gjort sig opålitlig som samarbetspartner. Betecknande var SMS-meddelandet som satte punkt för tidigare samarbetsanda mellan de partier som var med i den förra regeringen.
Dessutom har det öppnat sig en djup värderingsklyfta genom partiets organisation och väljarkår – och för övrigt även genom borgerliga intresseorganisationer och icke-socialistisk press. En sida vill vara mot Socialdemokraterna i nästan alla lägen och är beredd att använda radikalpopulismen i SD för att fälla regeringen och för att skaffa underlag för ett annat slags regering. Andra ser allt samspel med SD och liknande grupper som oförenligt med de värderingar som alliansen företrädde och med Moderaternas egna idéer,
Anna Kinberg Batras partiledning har övergivit den senare ståndpunkten och övergått till den förra, men under dunkelhet och bristande uppriktighet. Detta ändrades inte i Karlstad. Delar av partiorganisationen har fått vad den ville ha, andra delar är oroade och överkörda.
Det meningsfulla och klartänkta som sades bland Moderaterna i helgen fanns inte i ledningens tal i Karlstad. Däremot i en större intervju i Dagens Nyheter med tidigare gruppledaren och statsrådet Mikael Odenberg (M). Han satte obarmhärtigt fingret på den punkt där en del moderater slingrar sig som allra mest: "En alliansregering är omöjlig om man inte först får ändrade parlamentariska styrkeförhållanden ... En alliansregering i dagens parlamentariska läge förutsätter Sverigedemokraternas aktiva stöd i varenda riksdagsvotering. Det kan man inte få med mindre än att man ingår ett ganska djupt organiserat samarbete där men är tvungen att ge dem saker."
Javisst. Det är en elementär kunskap om parlamentarism och om extremisters sätt att fungera som Mikael Odenberg lyfter fram. En partiledning som taktiskt slirar förbi en sådan sak är inte trovärdig – inte hos sina egna, inte hos eventuella koalitionspartners och inte ens hos den internationella högerradikalismens svenska filial, som de skulle stödja sig på.
Men hur kan erfarna riksdagsledamöter, som tidigare inte gjort sig kända för ytterkantsbeteenden, göra något sådant? Även här har Mikael Odenberg (M) ett skoningslöst svar i Dagens Nyheter: "Jag förmodar att den briljanta uträkningen varit att ... så flyttar vi över skuldbördan från oss till Centern framför allt."
Detta kan inte vara riktigt hela bilden
Men just den taktik som Odenberg pekar på kan iakttas i en del högertidningar, där främst Annie Lööf (C) aggressivt utmålats som borgerlig svikare och skattehöjare, när hon inte varit villig att tillsammans med SD fälla regeringen för att bilda en ny som skulle leva av SD:s aktiva stöd. Så är det på en del håll ställt med den moderata synen på relationer mellan allianspartier.
Andra partier får nu vänta ut att det händer något inom Moderaterna.
Tills vidare är deras ledning inte att räkna med.