En jämförelse med 2006 och fyrpartiregeringens första mandatperiod belyser en gapande ihålighet. Den försvinner inte av att det darras mer på stämbanden när ord som ”allians” eller ”borgerlig” uttalas.
Regeringen Reinfeldt var 2006 väl förberedd. En del felsteg gjordes ändå, men regeringspolitiken hade på flera viktiga områden utarbetats i arbetsgrupper med de fyra partierna. Det hade gjorts med sinne för det praktiskt genomförbara och för möjligheter att det kunde bli så accepterat att det blev bestående även vid regeringsskiften. Det gällde inte minst jobbskatteavdraget, samt utbildningsreformer.
Så blev det också till stora delar. Mandatperioden 2006-10 blev en fortsättning av en drygt tjugoårig reformperiod från 1989 och framåt. Sverige övervann under de årtiondena en allvarlig samhällsekonomisk kris. En nedbrytning av viktiga sociala trygghetssystem undveks genom fler i arbete. Skatte- och pensionsreformer, avregleringar och budgetsanering gjorde att Sverige kom upp i topp med sysselsättning i yrkesarbete.
Det blev lättare att klara andra kriser och påfrestningar. Regeringen Löfven har i hög grad levt på frukterna från alla de andra regeringarna, från Carlsson över Bildt och Persson till Reinfeldt.
En motsvarande reformberedskap och långsiktigt genomtänkt förberedelse har inte byggts upp inför det senaste riksdagsvalet. Inte hos Socialdemokraterna och deras samarbetspartier. Inte heller inom den regeringskonstellation som hade ansvaret 2006-14. Och allra minst inom den svenska varianten av den europeiska antiliberala högerradikaliseringen.
När det inför statsministeromröstningen på onsdag påstås att en regering av M och KD helt enkelt ska lägga fram Allianspolitiken och låta riksdagen ta ställning till denna är detta mer slagordsmässigt än substansrikt.
De ståndpunkter och reformprojekt som de fyra partierna M, C, KD och L har med sig från de båda föregående mandatperioderna har blivit allt smalare i ämnesbredden och ofta allt tunnare i realism och samhällsekonomisk nytta. Allt mer kom det att handla om ett kortsiktigt nejsägande i opposition.
Det har förekommit anpassningsrörelser för att få SD med på att ge regeringen nålstick, om allt från matning av vildsvin till avsättning av den Nato-samarbetande försvarsministern.
Ännu mer har det varit följsamhet mot olika ekonomiska särintressen, som ofta vill försvara sina kryphål mot liberala skattereformer och hindra att marknadsekonomiska styrmedel ger kraft åt miljö- och klimatpolitik. För sådant kan det passa utmärkt med en regering av M och KD, som skulle behöva skaffa SD:s stöd i alla de frågor som inte kan lösas med socialdemokratisk medverkan.
Men det skulle bli en förvrängd Allianspolitik, en urartning, en motsats mot vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg en gång enades med andra partier om.
Kring Ulf Kristersson finns en bisvärm av högerflygelstaktiker, men ingen Anders Borg. Ännu en jämförelse med perioden 2006-10 belyser vad det betyder av ihålighet i M-KD-projektet. Ett par år in på den mandatperioden inträffade det som i värre form skulle kunna hända med en internationell finanskris som blir ännu giftigare av den antiliberala Trumpska frihandelsfientligheten.
Sådana farliga lägen redde Sverige ut både 1992-95 och 2008-10. Det är värre än korttänkt att när vi åter står inför den risken ge landet en smal regering som i praktiken skulle luta sig mot ytterkanten.
En politik som blir en fortsättning på bland annat det som var bäst i allianslinjen 2006-10 och hos tidigare S- och fyrpartiregeringar är inte omöjlig. Den är tvärtom mycket angelägen.
Men så som valet gick är det bara möjligt om det på båda sidor skapas en vilja att lösa frågor – särskilt stora, komplicerade saker som skattereform och klimatpolitik – i parlamentarisk samverkan över blockgränsen.