I 104 länder finns lagar som hindrar tjejer från att arbeta med vissa jobb. Inte ens hälften har lagstadgad rätt till föräldraledighet. Över 200 miljoner kvinnor och flickor saknar tillgång till moderna preventivmedel. 40 procent bor i länder med restriktiva abortlagar. Och ägarandelen ska vi inte ens tala om.
Statistiken kommer från Amnestys “Rights Today”, som är en genomgång av människorättssituationen i världen, som publicerades tidigare i veckan.
Men bakom de nedslående siffrorna anas en lovande trend. Som Amnesty skriver är det kvinnliga aktivister som har stått för rubrikerna under 2018.
Det är de som har gått i bräschen när det gäller kampen för mänskliga rättigheter, medan flera av ledarna, som i regel är män, drivit på i motsatt riktning. I Latinamerika har det mobiliserats en massrörelse för kvinnors rättigheter i en omfattning som världen, enligt Amnesty, aldrig tidigare har skådat. I USA, Europa och Japan anslöt sig miljoner till den #MeToo-ledda Womens March, för att kräva ett slut på kvinnohat och övergrepp.
Det har även protesterats mot abortlagar, bilkörningsförbud och klädrestriktioner.
Annorlunda uttryckt finns det för mycket som är för dåligt, och som i en del fall tyvärr går åt fel håll. Den andra sidan av myntet är att acceptansen för den strukturella diskrimineringen och det kollektiva förtrycket sjunker bland tjejer i alla sorters länder. Det gör det allt svårare för allt fler att komma undan med devisen att kvinnors rättigheter givetvis är viktiga, men innan man tar itu med dem måste andra, betydligt viktigare rättigheter, vara på plats.
Därför är året en påminnelse om att inga framsteg för någon grupp kan tas för givna. Samtidigt visar protesterna att ingen kan ge sig på vunna rättigheter, utan att kvinnornahörs långt utanför landets gränser.