I praktiken är regeringsfrågan bredare än så. Givetvis spelar det roll om Löfven bildar regering med underlag av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, eller om V byts ut mot Centern och Liberalerna.
Trots det är det inte så situationen framställs. Ofta låter det snarare som att alternativen för L och C är att rösta ja till Ulf Kristersson alternativt skriva under ett carte blanche till Stefan Löfven, trots att varje regering eller regeringsunderlag som består av fler än ett parti bildas först efter en rejäl sakpolitisk förhandling, som uppdateras vid varje budgetomröstning.
Det är dessa återkommande budgetomröstningar som gör att en borgerlig regering som kräver SD-stöd skulle bli gisslan hos Jimmie Åkesson (SD). Det är de som ger Liberalerna och Centern goda möjligheter att driva igenom liberala reformer, eftersom Löfven behöver hålla både dem och deras väljare på gott humör om hans regering ska sitta någorlunda stabilt.
Det handlar om att tillsammans påbörja successiva skatteväxlingar, där sänkta inkomstskatter byts mot höjda skatter på klimatskadliga utsläpp och fastigheter samt enhetlig moms. Om att S går L, C och MP till mötes i migrationspolitiken och låter familjer återförenas. Om att inte förbjuda vinster i välfärden eller försvåra för arbetskraftsinvandring.
Vidare behöver partierna ha ambitionen att lösa upp knutarna på bostadsmarknaden. Fortsätta Jan Björklunds (L) utveckling mot en skola med kunskapsfokus. Och avsätta medel till infrastruktur i hela landet, både vad gäller underhåll av järnväg och bredbandsutbyggnad, som är nödvändigt om det ska gå att driva företag på landsbygden.
En del av sakerna finns angivna på den kravlista som Centern nyligen meddelade att de kommer att överlämna till Stefan Löfven.
Det var första steget på en sakpolitisk förhandling.