En sista kontrollstation, där handläggaren frågar sig om beslutet gör någon som helst nytta och stämmer överens med lagstiftarens syfte. Blir svaret nej, tänker man ett varv till.
I så fall hade Eskilstunaborna Khaled Atta, Chuling Chen och Safiqul Alam, som jobbar på Volvo och som Eskilstuna-Kuriren rapporterar om på nyhetsplats, inte behövt oroa sig för att utvisas. I stället hade Migrationsverket betraktat dem som de tillgångar de är: Relativt unga vuxna, med många yrkesverksamma år framför sig, som är efterfrågade på arbetsmarknaden och som redan bidrar till välfärden.
Nu är det tvärtom. Eftersom företaget där Khaled Atta var anställd 2012-2013 inte betalade avtalsbaserad sjukförsäkring och tjänstepension, och Safiqul Alam tjänade för lite i några månader 2012, får de inte stanna i Sverige. I samma veva avslogs även Khaled Attas frus Chuling Chens och Safiqul Alams frus förfrågningar, eftersom de står som medsökande.
Det är inte så lagstiftningen är tänkt.
Anledningen till att det ställs krav på att arbetskraftsinvandrare ska ha kollektivavtalsenliga villkor är att de som kommer hit inte ska utnyttjas av oseriösa arbetsgivare samt att alla ska kunna försörja sig själva. Om det inte uppfylls får man avslag av Migrationsverket, vilket är helt i sin ordning.
Men sedan i höstas kollar Migrationsverket inte bara på hur det ser ut här och nu, utan ger avslag när uppehållstillstånd ska förnyas även om felet ligger flera år bakåt i tiden, beror på slarv och den som ansöker har bytt jobb och i dag har avtalsenliga villkor. Därmed görs ingen skillnad på seriösa och oseriösa företag, vilket framför allt drabbar människor som vill bygga upp sina liv i Sverige och Eskilstuna. Dessutom påverkas seriösa företag, som Volvo CE, som utan att de har begått några fel blir av med uppskattade medarbetare och nödvändig kompetens.
Det är inte så man för en företagarvänlig politik, värnar enskilda livsöden och bygger Sverige starkt. Därför behövs en rimlighetsklausul, som slår fast att det ska göras en samlad bedömning och att handläggarna ska ställa frågan vad som är problemet och varför personen ska kastas ut ur landet.
För visst är det illa när arbetsgivarna inte har alla papper i ordning och inte betalar som de ska, men ivern att haffa oseriösa företag, som utnyttjar och lurar utsatta, får inte slå sönder driftiga människors framtid. På samma sätt är det orimligt att jobb som kräver kort eller ingen utbildning ska vikas åt dem som redan bor i Sverige – och inte åt dem som seriösa arbetsgivare helst vill anställa till vanliga villkor – en nygammal regel som Socialdemokraterna och LO nyligen dammade av (DN Debatt, 14/2).
Därför är det dags att byta inställning. I stället för att utvisa och stoppa människor vid gränsen på grund av bagateller, bör vi rulla ut röda mattan för dem som vill komma hit och jobba. När arbetsgivare öppnar dörren ska inte Sverige smälla igen den.