Morgonen därpå täckte glassplittret gatorna och Novemberpogromen, som inte enbart varade under en natt, utan hela veckan, gick till historien som Kristallnatten. Då, om inte förr, visade Nazityskland att judar inte kunde vara trygga i sitt eget land och att statsmakten inte skydde några medel i kriget mot judarna.
80 år senare går en man in i en synagoga i Pittsburgh, skjuter ihjäl elva gudstjänstbesökare och skriker att alla judar måste dö.
Den ungerska regeringen pekar ut den judiske finansmannen och filantropen George Soros som fiende nummer ett.
I Tyskland vittnar judar om att antisemitismen ökar.
Från Frankrike och Belgien kommer rapporter om att den judiska befolkningen inte kan bära kippa eller Davidsstjärna, utan att riskera trakasserier.
Liknande saker händer i Malmö, och i Lund utreds en anlagd husbrand som antisemitiskt hatbrott. I Göteborg kastar maskerade män brandbomber mot en synagoga, nazister marscherar på gatorna på flera håll i landet och i Umeå bestämmer sig den judiska föreningen för att lägga ner verksamheten efter hot från extremhögern.
Samtidigt skriver den Malmöbaserade journalisten Niklas Orrenius i DN om lärare som inte vågar berätta för eleverna att de är judar. I september i år hade det gått så långt att representanter för Judiska församlingen i Malmö frågade om det finns en framtid för judiskt liv i Sverige.
Problemet med antisemitism, som kommer från delar av högerextremismen och islamismen, är globalt och fast förankrat i historien.
Ibland är den förklädd till nationalism. Ibland till hat mot Israel. Och Svenska kommittén mot antisemitism uppger att hatbrott med antisemitiska motiv blir allt vanligare, samtidigt som bara en handfull klaras upp.
Trots det, eller kanske just därför, ligger Sverige efter.
I en internationell jämförelse från Judiska Centralrådet, framgår att Sverige sticker ut vad gäller skyddet av judar. I exempelvis Norge och Danmark bevakas synagogor och judiska skolor av polis och/eller militär dygnet runt och det ekonomiska stödet för säkerhetsarrangemang är betydligt högre än här, där judiska församlingar lägger mellan 25 och 50 procent av sina medlemsavgifter på säkerhet.
Det gör att det inte är ovanligt att evenemang ställs in – och i de flesta länder med en liknande hotbild mot judar tar det offentliga ett betydligt större ansvar. (Dagens Nyheter, 30/10)
Det borde Sverige också göra.
En av statens främsta uppgifter är att skydda medborgarna från hot, våld och trakasserier. Staten ska försvara religionsfriheten och förhindra hatbrott baserade på exempelvis etnicitet.
”Jag kommer ta striden”, sa Stefan Löfven (S) i Visby i somras, efter att ha besökt förintelseöverlevaren Hédi Fried.
”För dig Hédi – och för oss alla.”
Ett första steg är att han slutar skicka delar av säkerhetsnotan till de judiska församlingarna. Staten ska med självklarhet stå för alla medborgares grundläggande rätt till trygghet.