”Ropen de skalla: kärlek åt alla!”
Så lät det den 5 maj, när drygt 1 000 personer tågade under regnbågsflagg i Katrineholms allra första prideparad.
Länge har Pride i Sörmland varit synonym endast med banbrytande och välrenommerade Springpride i Eskilstuna. Men i år arrangeras för första gången flera festivaler som helt eller delvis sätter hbtq-frågorna på de lokala agendorna.
Efter Katrineholm kommer Vingåker Pride för andra året, samma veckoslut som prideparaden i Eskilstuna vårfestival. I månadsskiftet juni–juli är det premiär för nya Nyköping Pride.
Trenden är densamma runt om i landet. Ur-festivalen i Stockholm har i år sällskap av hbtq-festivaler på drygt 60 orter – fler än dubbelt så många som för ett par år sedan.
Det rekordstora intresset har flera förklaringar, menar de arrangörer och deltagare vi har pratat med. En är att civilsamhällets acceptans har ökat. Det ger fler homo- och bisexuella, trans- och queerpersoner modet att genomföra publika arrangemang som Pride.
– De ser att kan andra göra det, så kan de. Sedan har det förstås underlättat att det hänt mycket på lagstiftningsområdet som på ett ofta positivt sätt satt stort fokus på hbtq-frågor, säger Johan Bergquist som sedan 2006 varit en av de främsta drivkrafterna bakom pridearrangemanget i Eskilstuna.
En annan förklaring är att hbtq-personers rättigheter, trots reformer i familjelagstiftningen, fortfarande är en mycket laddad fråga. Risken för hot och våld är ständigt närvarande, och i Europas närhet tar sig homohatet uttryck i mord, massförföljelser och kriminalisering.
– Jag ser tydliga kopplingar till omvärlden på att acceptansen håller på att vända. Jag kan inte förstå hur någon kan hata en medmänniska på grund av kärlek, säger Kalle Pettersson som tagit initiativet till Nyköpings första pridefestival.
– Man möts ofta av frågan om Pride fortfarande behövs nu när till exempel homosexuella får gifta sig. Men det finns så mycket mer att kämpa för. Alla hbtq-personer har rätt att kunna visa sig som dem de är och att få respekt, säger Lotten Båvik, ordförande för RFSL Nyköping.
Pride ska vara en folkfest, men lika mycket ett tillfälle att sätta fokus på de diskriminerande strukturer som påverkar hbtq-personers situation. Tron på att Pride är en politisk kraft för förändring genomsyrar festivalerna också i Sörmland.
– Lagstiftningsmässigt är det ett väldigt progressivt land vi lever i. Men uppfattningar, fördomar och åsikter kan inte lagstiftas bort. Det finns fortfarande väldigt mycket att brottas med, till exempel överrepresentationen av psykisk ohälsa bland unga hbt-personer. Pride är ett sätt att lyfta sådana frågor i ett större forum, säger Bergquist.
– Det handlar om att sätta ner foten – och sprida kunskap. Pride ska inte bara vara fest, utan också ett tillfälle att utbilda och visa att trenden av okunskap kan brytas, säger Pettersson.
Explosionen av festivaler är inte okomplicerad. Den väcker farhågor om att heterosamhället och kommersiella krafter ska ta initiativet från hbtq-rörelsen och att budskapet ska urvattnas. Lotten Båvik delar den farhågan.
– Jag är icke-hbtq och tycker det är okej att jag deltar i eller jobbar med Pride. Men tolkningsföreträdet måste ligga hos hbtq-personerna. Den friheten får ingen annan ta.
I Eskilstuna sorterar Springpride i år under den nya vårfestivalen som kommunens utvecklingsbolag arrangerar tillsammans med näringslivet och idrottsrörelsen. Det har mötts av kritik från organisationer inom hbtq-rörelsen.
Johan Bergquist invänder dock och menar att Pride inte skulle ha uppnått sin status som hbtq-rörelsens ansikte utåt utan sådant samarbete. Kalle Pettersson delar hans uppfattning att hotet om urvattning är ringa:
– Så länge budskapet finns kvar och tydligt visar vad Pride handlar om är det bara positivt.