Telekommunikationer störs. Vägar korkar igen. Skolor stängs.
Så kommer det alltid att vara på våra breddgrader. Det gäller bara att dra rätt slutsatser.
Det omedelbara rådet till var och en är att tänka sig för, ha respekt för vädret. Det handlar om grundläggande saker som att klä på sig ordentligt, ta in information från myndigheter, avstå från icke nödvändiga resor med vilket färdmedel det än må vara, se om sin bil, hålla avstånd på bilvägen.
Efter varje kris bör myndigheternas beredskap utvärderas. Har de fysiska insatserna varit effektiva? Harinformationen varit god?
Men det finns även skäl att fundera över vår livsstil. Sverige är ett avancerat, högteknologiskt, individualiserat samhälle. Men Sverige är också ett vinterland. Den kombinationen gör oss sårbara för extremväder.
En stor del av svenskarna lever ett liv där de dagligen förflyttar sig över stora avstånd – gärna med egen bil. De allra flesta är ofta uppkopplade och samlar en stor del av det som är viktigt i livet i sina mobiltelefoner. Få använder kontanter. Alla räknar med ljus och 20 grader inomhus oavsett vad som händer ute.
Här behöver många tänka om. Krisen kan slå till var manän befinner sig ochen del kriser kräver en helt annan beredskap än den som i dag finns hos de flesta svenskar. Omställningen är på många sätt svår. Det gäller att ompröva mycket av det som den moderna människan tar för givet.
Men omställningen till beredskap är också lätt. De som jobbar med frågan har redan tänkt till. Myndigheter och frivilligorganisationer har färdiga manualer för vad var och en behöver göra. Det är väldigt grundläggande saker. Man ska tänka sig in i en situation utan el, värme, rinnande vatten, fungerande telefoner och med stängda mataffärer.
En bra checklista finns hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Sovsäck, campingkök, en ljuskälla som ficklampa, mat som klarar förvaring i rumstemperatur, batteridriven radio, husapotek, kontanter och vatten – minst tre till fem liter per person och dygn. Att alla ska klara minst 72 timmar utan yttre hjälp var tidigare en vanlig grundrekommendation, samtidigt som man ska vara medveten om att krissituationen kan pågå längre än så.
Det handlar ytterst om att klara sitt eget liv och hälsa, men även om att vid yttre påfrestning vara i skick för att göra nytta för andra i samhället.
Det kanske svåraste för många är att inte helt förlita sig på staten, för att i stället fokusera det personliga ansvaret. Det är en svår mental omställning i det välorganiserade och välfungerande Sverige. Men det är också nödvändigt för krisberedskapen.