I elförsörjningen är däremot ett klimatpolitiskt bakslag på väg.
Det som uppnås med mer vindkraft eller med stöd till solpaneler och elcyklar kommer inte alls att räcka för att ersätta väldiga volymer el från reaktorer som stängs i förtid. Nettot blir att elförsörjningen i norra Europa görs mer fossilberoende.
I delar av energipolitiken finns en bred uppgörelse mellan S, M, C, MP och KD, som hindrade en ännu snabbare och större utslagning av fungerande klimatvänlig el. Effektskatten som var konstruerad så att återinvesteringar i reaktorer straffades – men ett tag endast hade Liberalerna som klara motståndare – blev till sist upphävd. Dessutom motverkades en klimatskadlig utslagning av vattenkraftverk.
Trots detta har ytterligare tre reaktorer nu fått beslut om stängning. Det har vållats av elpriser som konstlat hålls nere av andra länders förmånliga behandling av kol och fossilgas – samt av att en del subventioner till miljövänlig energi tar för lite hänsyn till hur de inverkar på elsystemets effektbalans. Liberalerna som hårdast kritiserade den klimatskadliga effektskatten står utanför överenskommelsen, delvis på grund av subventionsgraden för vindkraft, delvis på grund av vaga mål som kan peka på att all kärnkraft ska vara borta om några årtionden.
Oavsett dessa mål pågår en av staten stimulerad teknikutveckling för eldrift i stora delar av vägtrafiken och för att ersätta kolet i stål- och kanske cementindustrins processer med gigantiska volymer elström. Det är framsynt och lovvärt, men kommer att kräva väldigt mycket ny effekt i kraftverk. Det är uppenbart oförenligt med att stora delar av landets elförsörjning ska stängas av och ersättas av sol- eller vindenergi.
I mål för mer övergripande klimatpolitik, och i att vårda och uppfylla Parisavtalet, är det politiska samförståndet i princip brett. Men ett parti skiljer sig ut sig. SD hade på sin kongress 2015 en inbjuden gästtalare från sitt EU-fientliga samarbetsparti UKIP i Storbritannien. Deras dåvarande biträdande partiledare Paul Nuttell hade gjort sig beryktad med att avfärda vetenskapens resultat om klimatpåverkan av koldioxidutsläpp. Han agiterade för att upphäva skatter som sätter pris på utsläpp från fossilförbränning. Men välkommen till SD var han.
Detta är en del av bakgrunden till att SD ensamma i riksdagen röstade mot att Sverige skulle gå med i det viktiga Parisavtalet om klimatet. Det säger främst något om SD:s nära anslutning till den högerextrema missnöjespolitiken i Storbritannien och på kontinenten, som också har en motsvarighet i Donald Trumps uppsägning av Parisavtalet.
Takten i teknikutvecklingen sätter gränser för en regerings handlingsmöjligheter om trafikens klimatpåverkan. Men en del positivt har uträttats med drivmedelsskatterna. Oppositionen har inte haft så goda argument vid de tillfällen då de röstat nej. Ändringen av fordonsbeskattningen nu under sommaren är väl motiverad. Det projektet har krävt tid, det påbörjades under centerstyret i närings- och miljödepartementen.
Vad gäller att komma loss från det gamla felsteget med Vattenfall som brunkolsägare band MP ris åt egen rygg före 2014, genom att uppträda som om Sveriges som ägare av Vattenfall kunde ändra det fossilvänliga i tysk energipolitik. När miljöpartisterna i regering insåg misstaget grep V chansen att strö salt i deras sår genom att själva hylla den missriktade tidigare MP-linjen.
Blockpolitikens förenklade mönster är inte till mycket ledning i klimatpolitiken heller. Men att som SD vara emot både EU och Parisavtalet är mer än kortsynt, det är Trumpaktigt.