Att börja tala om misstroendeförklaring mot försvarsministern Peter Hultqvist (S) var förhastat och från första början ett uppenbart felsteg.
Dessutom tänkte man uppenbarligen inte först på vilken olycklig säkerhetspolitisk signal det kunde bli. Skulle Putinryssars och Putinmedlöpares kritik mot Hultqvist få indirekt framgång, genom att man lät ett parti knutet till den Putinlierade västeuropeiska ytterhögern medverka i en neslig avsättning av en Natosamarbetande försvarsminister?
Det tog onödigt lång tid. Men såväl Annie Lööf (C) som Jan Björklund (L) klargjorde i går att de inte vill vara med om att yrka på misstroendeförklaring mot försvarsministern. Detta hedrar dem. Att motsvarande besked inte gavs från M och KD är beklagligt. Man blir inte mer borgerlig av att halsstarrigt hålla fast vid allvarliga misstag som begåtts i hastigt mod.
Om det som hände i Transportstyrelsen, och hur det sköttes eller inte sköttes i regeringskansliet, sipprar det fram mer och mer. Nyss fick ytterligare en hög tjänsteman i myndigheten sluta med anledning av ett beslut om att ta lätt på en säkerhetsbestämmelse. Men mer avgörande är givetvis att det visade sig att statsministerns allra närmaste tjänsteman, en statssekreterare i statsrådsberedningen hade gjort fel och tydligen vållat att statsministern hölls ovetande. Hon tog konsekvenserna och slutade.
Detta gör det ju ännu mer omöjligt att göra försvarsministern till syndabock. Lööf och Björklund hänvisade med rätta till denna nya situation, även om de undvek att utveckla andra skäl för den riktiga slutsats de dragit.
Det är inte alls Lööf och Björklund som spräcker alliansen. Det är M- och KD-ledningarna som sedan tidigare brutit med den grund som Fredrik Reinfeldt lade för allianssamarbete. Efter deras öppning gentemot SD är det en skugga utan mycket värderingsinnehåll som återstår av alliansen. Ska fyrpartisamarbetet åter få mer av verklig substans behövs det något annat än misstroendeyrkanden på svaga grunder.