Det är starkare i frågor om EU-samarbetets framtid än vad gäller reformer av sociala system, arbetsmarknad eller skatter. Energipolitiken behåller gamla brister. Flyktingpolitiken får en del nya sådana, under intryck av 2015 års flyktingvåg och högerradikalers intåg i förbundsdagen.
Men vilket skulle alternativet ha varit? En majoritet av kristdemokrater, liberaler och gröna kunde ha gett mer nytänkande. Men det var ett svårt projekt, med riskabel spänning mellan kristdemokraternas bayerska högerflygel och de grönas vänstertendens. Angela Merkel var beredd. Ingen av de tre andra riktningarna hade riktig lust.
Socialdemokraterna ångrade då sitt beslut att ovillkorligt gå i opposition. De insåg att de fått en position där de, i sakfrågor och ministerposter, kunde få mycket bra genomslag, bland annat genom deras ställning i en rad delstater och därmed i parlamentets förbundsråd.
De ledande av dem insåg också vad deras samhällsansvar talade för. Den parlamentariska demokratin behöver upprätthålla en regeringsmakt. Tysklands betydelse är stor när de västliga demokratierna hotas av inhemsk extremism och antidemokratiska stater som åter blivit farligare. Med radikala ytterkantspartier i Tyskland som fått 22 procent är det nödvändigt att någon kombination bland det breda demokratiska mittfältets partier, som har över 75 procent, ser till att landet regeras.
Saken är inte klar, socialdemokratisk medlemsomröstning sker om några veckor. Vänsterflygeln, särskilt ungdomsförbundet, vill ha radikalopposition med vänsterkurs. De har inget svar på vad det leder till för slags regering, direkt eller efter nyval. Denna vänsterflygel har sina motsvarigheter och påhejare i Sverige, hos socialister som framför allt annat vill hindra samverkan över blockgränsen. De tänker inte tillräckligt på hur de tyska, franska och brittiska socialdemokraternas bakslag i hög grad beror på att deras egna ministrar angripits inifrån av partiopinioner som vägrat se de framgångsrika insatser som gjorts.
Visst finns risker med breda koalitioner, främst om de passiviseras av misstro eller idélöshet, men även om det saknas en trovärdig, demokratiskt sinnad opposition. I Tyskland finns, om Merkels koalition fortsätter – med socialdemokraten Olaf Scholz som tilltänkt finansminister – två seriösa, frisinnat inriktade oppositionspartier, ett borgerligt liberalt och ett grönt. Tyska regeringar har inte präglats av den korporativistiska stagnation som utmärkte de svart-röda koalitionerna i Österrike. Osäkerheten i en Merkelregering kommer mer av de person- och generationsskiften som har ryckt närmare i alla regeringspartier. Dessutom kan det pyra en möjlig konflikt mellan Merkels mittenkurs och en antiliberal nationalkonservatism hos en del kristdemokrater.
Borgerliga debattörer i Sverige som i likhet med socialistisk vänster på förhand dömer ut den tyska breda regeringen utgår inte sällan från inställningen att varje regeringssamverkan över blockgränsen ska förhindras och att borgerlig politik ska högervridas, även genom samverkan med extremhögern.
Det blir det verkligt farliga vägvalet, att de demokratiska huvudalternativen ägnar sina krafter åt att blockera och förstöra varandra, lutar sig mot de extrema ytterkanterna och krampaktigt vägrar att samverka. Detta kan bli den väg som på allvar hotar det liberala samhället.
Tyska politiker kan sitt lands avskräckande historia. Hur en polariseringskurs skulle kunna försvaga det egna landets demokrati, och även samarbetet mellan demokratiska länder, är inget de behandlar med det yviga lättsinne som kan frodas hos Timbro eller på en vänstertankesmedja i stil med Katalys.