Därefter väntas tillväxten bromsain, även om det just nu inte är kris i sikte där ekonomin krymper och arbetslöshetenskjuter i höjden. Det säger det statliga Konjunkturinstitutet, i tisdagens prognos.
Efter flera års ihållande högkonjunktur fortsätter ändå både regeringens budgetpolitik och riksbankens penningpolitik att vara klart expansiva. Att göra så brukar sluta illa, säger erfarenheten. Ekonomin borde ha fått en kalldusch, inte ytterligare ved under brasan.
Konjunkturinstitutet anser att den föreslagna budgeten för 2018 är "kraftigt underfinansierad". En åtstramning från 2019 behöver enligt instituets beräkning stärka statsfinanserna med 30 miljarder om man ska sikta mot statens fastställda mål.
Att Konjunkturinstitutet harannan uppfattning är finansministern om behovet av starkare budgethar förekommit under flera regeringar. Men kritiken får en extra tyngd i dagens läge. Trots flera års god konjunktur läggs en utpräglad valbudget. Det görs i ett läge där även penningpolitiken är expansiv, eftersom riksbankens rörelseutrymme är inskränkt av en långtgående lågräntepolitik i euroområdet.
De senaste fem-sex åren framstår som förlorad tid i fråga om skattereformer och annat som kan stärka ekonomins sätt att fungera på sikt. Att det än så länge ändå går så bra på arbetsmarknaden, med många i arbetskraften och EU:s högsta sysselsättning,beror på att frukter skördas av sådant som gjordes tidigare. Dit hör jobbskatteavdragen, liksom budgetsaneringen efter 90-talskrisen – samt den omfattande kursomläggningsom skedde under den viktiga, liberalt präglade reformperioden från 1989-90 och framåt, under växlande regeringar.
De än mer förstenade blockmotsättningarna är en viktig förklaring till att alltför lite uträttats de senaste åren. Det har inte blivit bättre av att man bitit sig fast i dessa konfliktmönster i ett parlamentariskt läge där alla mer komplicerade och svåra beslut skulle behöva någon form av samförstånd över blockgränsen. Högkonjunkturen gav ett tillfälle, men det är snart förlorat. Det kan bli ett högt pris för att populistiskt missnöje har fått blockera så mycket av den politiska handlingskraften.
Ser man framåt påminner Konjunkturinstitutets beräkningar och diagram om att utrymmet kommer att krympa – inte öka – för löftespolitik med sänkta skatter och ökade utgifter. Åldersstrukturen var under något årtionde statsfinansiellt fördelaktig, ökningen av både äldre, starkt vårdbehövande och av skolelever låg nära nollstrecket. Nu är det ett annat läge, som kommer att trycka de offentliga kostnaderna uppåt vid oförändrad standardoch övriga förutsättningari verksamheterna.
Mycket av den enklare borgerliga skattelöftespolitiken är därmed minst lika missriktad som den socialistiska underskattningen av hur mycket välfärden är beroende av att det lönar sig att arbeta och att investerai produktion. Det kommer att behövas höjda skatteintäkter– och samtidigt skatteregler som flyttar om skatteuttaget så att arbete och företagande stimuleras, medan skuldsättning och miljöpåverkan beskattas hårdare.
Hade den knepiga uppgiften lösts under den senaste femårsperioden hade det varit enklare att regera under kommande år. Nu behöver det göras i alla fall. Det blir inte lättare, men viljan och förmågan att klara den uppgiften hör till det som partierna nu behöver visa upp, och som väljare sedan gör klokt i att belöna.