Inte för att evenemanget var misslyckat. Däremot är det en bedrift att för det första överhuvudtaget få toppolitiker att prata om kultur – kulturministern och nationalister undantagna. För det andra att få dem att bry sig så pass mycket att de åtminstone tänker tanken att prioritera området. Förutsatt att det inte handlar om att predika svenska värderingar, kulturkrockar eller idén om en litteraturkanon.
Kulturens nedprioriterade roll märks exempelvis på hur biblioteken behandlas. Trots att alla elever har rätt till biblioteksservice, för att stimulera läsning och främja språkutveckling, har bara drygt hälften tillgång till ett halvtidsbemannat skolbibliotek, enligt Kungliga bibliotekets rapport för 2016.
Vidare har 400 bibliotek lagts ned under de senaste 20 åren (Gefle Dagblad, 15/6-2016). I många enskilda fall har det väckt stor lokal debatt, men biblioteksdöden som nationellt fenomen har i princip passerat obemärkt förbi. Precis som trenden att en del bibliotek inte längre ska kallas för bibliotek, utan för mötesplatser, som är någonting helt annat än en lokal där boken och bildningen är i centrum.
Samma osäkerhet kring att kulturen har ett egenvärde märks hos Svenska filminstitutet, SFI. Nyligen uppmärksammades att de som söker filmstöd, enligt de nya reglerna som snart träder i kraft, skulle behöva genomgå en obligatorisk utbildningsdag med föreläsningar om jämställdhet och normkreativitet. Annars blir det inga pengar, var budskapet från SFI, som dock backade något efter massiv kritik.
Lägg till den nonchalans som Ulf Kristersson (M) visade under Folk och kultur, där han erkände att han inte känner till samverkansmodellen, som är en stor kulturpolitisk reform som genomfördes under alliansregeringen, så blir det uppenbart att kulturen inte står särskilt högt upp på den politiska dagordningen, vilket är synd. För tvärtemot vad många verkar tro är kultur inget självspelande piano, utan någonting som hela tiden måste skapas, underhållas och återskapas.
Det parti som tar kulturen på störst allvar i dag är Sverigedemokraterna, som likt många andra nationalister visar ett betydande intresse för kulturarvet och beskriver det som hotat. Dessutom vill SD se en politisk styrning mot nationalism och partiet har en önskan om att likrikta folkbildningen, då kultur anses vara någonting statiskt, och inte en process i ständig förändring.
Den inställningen är fel ingång i en kulturdebatt och just därför är det illa om övriga partier lämnar kulturell walk over, i stället för att själva sätta agendan och diskutera hur vi säkerställer att god kultur skapas. Det gäller särskilt när den inte är kommersiellt lönsam, så att morgondagens klassiker och standardverk inte stannar på idéstadiet.
Ett första steg mot målet är att se till att barn och unga, men även vuxna, har god tillgång till litteratur och annan kultur, så att intresset väcks tidigt. Ett andra är att frågan placeras så pass högt upp under valrörelsen att det inte känns omöjligt att statsministern och oppositionsledaren bjuder upp varandra till kulturduell på Dramaten, en vecka före riksdagsvalet.
Dit är det tyvärr rätt långt, men om Folk och kultur blir ett återkommande evenemang, likt Folk och försvar i Sälen och Politikerveckan på Gotland, och får det genomslag som arrangörerna hoppas, kan scenen mycket väl bli verklighet 2022.