Rätt länge har populistpartiet Sannfinländarna blandat mer allmänt missnöje med ett radikalare budskap i linje med den internationella ytterhögerns – att gå ur EU och agitera mot både flyktingar och minoriteter. Det originella med Sannfinländarna är att detta i praktiken har gått ut på att angripa svenskar, kräva att svenska språkets ställning i skolan försvagas och att ifrågasätta Finlands tvåspråkighet.
Föregående partiledning, där ledaren Timo Soini sedan 2015 var utrikesminister, har länge använt sig av den radikalare falangen för att dra till sig missnöjesröster men samtidigt sett till att vara inställsam nog för att få ministerposter.
Bakgrunden är att partiet har sina rötter på två mycket olika håll. Det är en mutation av Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti som bildades av en avhoppad centerpartist, Veikko Vennamo, och som drev en populistisk missnöjeslinje i opposition mot dåvarande presidenten Urho Kekkonen (C). Men i partiet finns numera också en del av den internationella ytterhögern, med provokativt uppträdande riksdagsmän som Jussi Halla-aho och Teuvo Hakkarainen.
Den gamla partiledningen lät dem hållas, spelade dubbelt och försökte låta bli att diskutera saken – och tyckte att det var trevligt att samtidigt kunna ha poster som utrikes- och försvarsminister. Ledningarna för Centerpartiet, med statsminister Juha Sipilä, och Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna) hade sedan 2015 använt Sannfinländarna, inklusive deras växande radikaliserade falang, som underlag i riksdagen, men försökt låtsas som att det inte var något problem.
Radikalhögern var förstås inte nöjd med det. I helgen grep den makten i partiet, bytte ut hela partipresidiet och utsåg Jussi Halla-aho till partiledare. Han började stilenligt med att angripa att svenskan är ett av landets officiella språk. Alla tre viceordförandeposterna togs av den nye ledarens radikala falang. Som prov på deras debattnivå kan nämnas att en av de tre, Teuvo Hakkarainen, gjort sig känd genom kravet att det svensktalande Åland bör utnyttjas som plats att deportera somalier och homosexuella till.
Trepartiregeringen i Helsingfors kunde förstås inte fortsätta. Inte bara hos de båda andra regeringspartierna skulle fortsatt dubbelspel ha varit ohållbart. I det nordiska samarbetet skulle det ha blivit ännu svårare att lita på finländska utrikes- och försvarsministrar från ett EU-fientligt ytterkantsparti. De som haft posterna sedan 2015 har legat påfallande lågt. Men med den radikaliserade partiledningen skulle belastningen för Finlands utrikespolitiska trovärdighet ha blivit avsevärd.
Även de brittiska konservativa har spelat dubbelt. Under sin resa mot Brexit lierade de sig på EU-planet med de finländska populisterna – ett av tecknen på hur lågt de kommit att värdera britternas traditionella allierade i demokratisk europeisk konservatism. Nu har den nya ledningen hos Sannfinländarna helt logiskt gjort klart att de i stället söker sig mot den radikala ytterhögern. Det betyder någon av de grupper där Le Pens nyfascister, tyska Putinvänner i AfD samt svenska SD håller till.
Det som hänt i Finland har likheter med tyska AfD, som först var ett missnöjesparti mot valutaunionen och euron, men som snabbt togs över inifrån av en radikalare ytterhöger. För varje skifte av partiledare har de gått längre ut mot det extrema.
Typiskt är också hur Sannfinländarnas nya ledning öppet säger sig uppskatta SD i Sverige, men samtidigt har bland annat svenskar som mål för angrepp mot minoriteter i Finland. Så skev kan logiken bli bland de så kallade nationalisterna.