En liknande charad utspelades under Ulf Kristerssons (M) presskonferens på tisdagen, när han meddelade att Alliansens gemensamma förstahandsalternativ – en borgerlig regering med stöd av Socialdemokraterna – har fallit. Nu går Ulf Kristersson vidare i sina sonderingar, med målet att Alliansen ska bli överens om en plan B, alltså en Alliansregering som bygger på någonting annat än hjälp från Stefan Löfven.
I klartext betyder det att se om de borgerliga kan luta sig mot Sverigedemokraterna. Alliansen och MP är inte tillräckligt stora för att fungera som regeringsunderlag.
Men det vill Ulf Kristersson inte säga. I stället krånglade han in sig i tomma resonemang. Dörren till en Alliansregering är inte stängd. Passagen är snart fri. Trots att alla vet att det inte är sant.
Liberalerna och Centerpartiet har satt sina samveten i pant på att inte ta stöd av SD, utan blicka över blockgränsen. Helst tillsammans med övriga Allianspartier, men om M och/eller KD bjuder in SD till det borgerliga blocket har Jan Björklund varit tydlig med att Alliansen spricker.
Det är i sig inte speciellt konstigt. Särskilt inte eftersom alternativet som målas upp från borgerligt håll är att M, kanske tillsammans med KD, bildar regering med SD:s goda minne, som släpps igenom av L och C. Då, menar förespråkarna, skulle Jan Björklund och Annie Lööf inte bryta sina vallöften om att inte medverka till att SD ges inflytande.
Det är ett bakvänt resonemang. Varför skulle det ur ett liberalt perspektiv vara bättre att L och C släpper fram en regering bestående av M och KD, som gör upp med SD? På vilket sätt vore ett passivt välsignande av en konservativ regering att värna förtroendet som Liberalerna och Centerpartiet har fått från sina väljare, som enligt SVT:s vallokalsundersökning med god marginal föredrar S framför SD?
För Ulf Kristersson har fel när han säger att ”nyckeln ligger hos Alliansen”. Nyckeln till regeringsdörren finns framför allt hos Annie Lööf, men även hos Jan Björklund.
Säger de nej till att bilda en Alliansregering med SD blir den inte av. Om M och KD väljer att gå vidare i alla fall har Alliansen spruckit.
Då är det enda raka att L och C vänder sig till S och kanske MP – fyra partier som tillsammans samlar 167 riksdagsmandat, vilket är fler än M, KD och SD:s 154. Koalitionen kommer enkelt att få igenom både sin statsministerkandidat och sin budget i riksdagen.
Den regeringen ligger betydligt närmare de liberala väljarnas önskemål. Dessutom vore den bättre för Sverige.