I stället för att handla om hur funktionshindrade barn och vuxna ska kunna leva så vanliga och meningsfulla liv som möjligt – ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet” som det står i lagen – har fokus flyttats till siffrorna på nedersta raden. Regeringen uppmanar Försäkringskassan att hålla nere ökningen av assistanstimmarna, vilket är lika bakvänt som att bedöma framgångar i cancervården utifrån besparingar i stället för överlevnadsstatistik.
Som ett led i detta föreslår regeringens utredare, i en skrivelse som skickats till experter, att funktionshindrade under tolv och över åttio år inte ska ha rätt till personlig assistans. I stället ska de få stöd i hemmet, vilket bland annat innebär inskränkningar för barn som inte specifikt är i behov av vård hemma, men som exempelvis behöver hjälp för att kunna åka på läger och ägna sig åt fritidsaktiviteter (SVT, 16/2).
Om förslaget är bra eller dåligt beror på vad man vill. Är det att minska kostnaderna för Försäkringskassan är alla idéer goda som sänker ambitionsnivån och lämpar över kostnader och arbetsuppgifter på andra, exempelvis anhöriga. Vill man däremot att funktionshindrade ska kunna leva någorlunda bra liv och ta del av kultur- och fritidsutbudet, är det flera steg i fel riktning.
För människors behov av assistans ändras inte av att assistansersättningen begränsas. De funktionshindrade finns kvar och deras situation är densamma. Därför bör alla som diskuterar neddragningar i assistansen vara tydliga med hur alternativen ser ut och framför allt stå för konsekvenserna.
I dag är det vanligaste sättet för att dämpa Försäkringskassans kostnader att skjuta över åtminstone delar av ansvaret på kommunerna. Ungefär hälften som får sin statliga assistans indragen beviljas senare kommunal assistans, men med färre timmar (DN, 7/2).
I andra fall har de bland annat fått rätt till kommunal hemtjänst. Den har dock ett helt annat syfte än assistansen.
Medan hemtjänsten fokuserar på omvårdnad och fysiska behov som utförs i hemmet, som näringsintag och hygien, är meningen med assistans att brukarna aktivt ska kunna leva sina liv på samma villkor som andra och även ha med sig assistenten utanför ytterdörren. Det innebär att ett byte från assistans till hemtjänst i praktiken ofta är en försämring för den enskilde.
Dessutom är ett utökat uppdrag det sista kommunerna behöver, då antalet barn och äldre spås bli fler under det kommande decenniet, med ökade kommunala utgifter för utbildning och äldreomsorg som följd.
Ett annat alternativ till assistans är att hänvisa funktionshindrade till institutioner. Något som vore en tillbakagång till tiden före 1994, när assistansreformen sjösattes.
Om de särskilda boenden ska vara av god kvalitet är det inte heller säkert att en sådan reform skulle vara markant billigare än assistansreformen. I så fall har man enbart uppnått ett minskat självbestämmande för utsatta människor och en förflyttning av kostnaderna från en kolumn till en annan.
Därför är det bara att hoppas att förslaget, som enligt LSS-utredaren är ett ”diskussionsunderlag”, kastas när samtalsrundan är slut. Assistansreformen är 1990-talets största frihetsreform för en grupp som under århundradenas lopp har varit borträknad ur samhällsgemenskapen, och om rätten till personlig assistans slopas för de yngsta och äldsta är man ute på ett sluttande plan.
Har man väl börjat tulla på människors rättigheter och friheter är det enklare att göra det igen, och då ökar risken att fler assistansberättigade går samma öde till mötes. I värsta fall kan de senaste 25 åren bli en frihetlig parentes i de funktionshindrades historia.