– Stallarholmen! ropar en tjej i publiken.
– Men hej! Vad kul att ni är här, säger kvällens artist Sophie Zelmani till hejarklacken som rest de fem milen från det allt mer artist-täta Stallarholmen vars inofficella slogan är ”inte vilken håla som helst”.
Sörmlänningen Zelmani, som kan vara nervös och ogilla rampljuset, verkar trivas i den sparsmakat upplysta Royalsalongen. Iklädd röd volangkjol, röda sandaler och svart hatt småpratar hon och tar upp önskelåtar från publiken.
Det blir förstås material från senaste albumet ”My song”, finstämt, personligt och lite ledsamt tröstande på karaktäristiskt Zelmani-manér.
Hon skrev sin första låt när hon var 14 år som ett sätt att bearbeta förlusten av sin pappa. Sedan dess har låtskrivandet varit en nödvändig ventil för artisten som släppt en skiva vartannat år.
Singer-songwritern har beskrivit processen att skriva låtarna som smärtsam, orkestreringen och tiden i studion som lustfylld och livespelningarna som rent av läskiga. Ibland har hon varit trött på sig själv och sina låtar, men musiken har regelbundet fått henne att återvända till sitt lågmälda, nästan viskande låtsnickeri.
I andra set har bandet spelat ihop sig och bjuder på ännu mer nerv och närvaro. Lars Halapi (Bo Kaspers Orkester, Gloria) som varit Zelmanis samarbetspartner sedan första skivan 1995 tillför dynamik ömsom på gitarr och piano och skapar en trygg grund tillsammans med basisten Thomas Axelsson och Peter Korhonen.
Vi får en läkande lördagskväll med en artist som visar hur vi försiktigt fortsätter framåt trots att livet kan vara både farligt och smärtsamt. Arrangören Patrik Kolar fick dela ut näsdukar till berörda besökare.