Laleh Pourkarim är tillbaka i Sverige, på turné tillsammans med Lisa Ekdahl och Sousou & Maher Cissoko. I höstas reste hon tillsammans med en hel symfoniorkester, nu är formatet mindre.
‒Då var varenda pling tvungen att stå på en not och scenen var packad med musiker. Det här blir en helt annan typ av upplevelse. Lite mer av båda världarna liksom, både en klassisk och en lite mer improviserande känsla. Jag kommer att musicera mera själv. Spela elgitarr och flygel. Men fortfarande finns en röd tråd genom hela konserten och fortfarande vill jag ha en lyxig flygel på scenen att spela på. Men det blir mer utrymme för infall.
Vi når Laleh i Los Angeles bara en dag innan hon ska sätta sig på planet hem till Sverige för att fira midsommar och köra en repvecka tillsammans med turnémusikerna och sina två förakter. Redan halv åtta på morgonkvisten sitter hon beredd vid telefonen och vaken har hon varit sedan fem på morgonen.
‒Jag försöker ställa om till svensk tid i förväg. På så sätt blir det bara fyra timmars tidsskíllnad när jag kommer hem.
Hon säger "hem" trots att det numera är i USA hon är bosatt.
‒Ja, så är det. Jag har bokstavligen inte längre något hem i Sverige, men det är hemma ändå. Där finns så många vänner och där finns musikerna jag arbetar tillsammans med.Och midsommar vill man inte missa.
I Los Angeles arbetar Laleh främst som producent och låtskrivare åt andra artister.
Hur går det med din egen lansering på USA-marknaden?
‒Jag har inte försökt så mycket. Det krävs mer arbete av en annan sort om man ska satsa på den. Jag försöker jobba precis lagom mycket och klurar på hur man hittar en balans. För jag vill hinna leva ett liv. Jag tar tid till mig själv först och det som blir över ger jag till andra. Jag lär mig mycket om mig själv när jag jobbar med andra musiker. Det blir lite "Jaha, så här gör de och så här gör jag". Det är intressant att se andras förarbete. Det gör att man förstår mer av sig själv och vad det egentligen är man håller på med.
Lalehs låt "Goliat" - "vi ska ta över världen vi ska bli stora vi ska bli mäktiga" har snudd på blivit Sveriges nya skolavslutningssång och hon medger att det är en mäktig känsla att barnkör efter barnkör plockat upp den på sin repertoar.
2006 skrev en musikkritiker att "Laleh kommer aldrig att släppa en skiva alla älskar". Men "Bara få va mig själv" var 2016 års mest streamade låt. Vad gör dina sånger så älskade?
‒Hm, vet inte, men kanske för allt jag INTE gör. Jag försöker att bara göra sånt som känns helt sant för mig. Jag är väldigt självkritisk och ifrågasätter hela tiden mig själv och letar alltid efter bättre uttryck. Det kanske låter som om jag försöker vara ödmjuk - men jag ser det verkligen som att jag fått en gåva som gör att jag vågar tala från hjärtat om sådant som finns i oss alla. Jag har förståelse för om inte alla vågar - själv har jag uppmuntrats att göra det. Men det tar en väldig tid för mig att skriva. Känns det konstlat så väntar jag tills det kommer något intuitivt.
‒Att jag lärde mig att producera är en del av att vara fri och bestämma själv och kunna jobba på de tider jag själv vill. Kan man tekniken behöver man inte vänta in några andra. Jag vill äga min tid själv och inte ha någon chef.
Har du nytt material på gång?
‒Det dröjer eftersom jag turnerat så mycket på sistone. Jag brukar göra två turnéer och sedan gå i ide. Efter den här turnén blir det ide.
Alla från din ursprungsfamilj är borta. Du har sagt att det gör att du vill omfamna livet. Hur gör man?
‒Det är just den frågan jag hela tiden ställer till mig själv. Det är ett ständigt snubblande och famlande och evigt sökande. Jag försöker hålla mig till min röda tråd och gå till botten med mina känslor och ta vara på de människor som finns i mitt liv. Jag undviker ytliga relationer, men samtidigt vill jag kunna njuta av att bara tala om vädret.
‒Jag är en fri människa, men all frihet har en kostnad. Jag försöker ta vara på vänskapen och är tacksam för de som finns i mitt liv. Varje morgon är ett aktivt, medvetet beslut att leva - och att aldrig ta skit igen.