Men det unika är inte bara prestationen i sig, utan klasskompisarnas reaktion.
Under årens lopp har vi kunnat läsa om hur hårt kämpande och studiebegåvade elever inte bara har hållits tillbaka, utan heller aldrig har fått sin rättmätiga plats i rampljuset. I alla fall inte på samma sätt som de som levererar på idrottsarenan eller inom musik.
I stället har prestationerna skett i det tysta, vilket ger bilden av att det är mer prestigefullt att göra mål på fotbollsplanen eller kunna sjunga, än att få alla rätt på fysikprovet. Det är en bild som rimmar illa med skolans kärnuppdrag – att bilda och utbilda.
Skuggtillvaron är ingen ny företeelse. I sin bok ”Duktiga flickors revansch” skriver riksdagsledamot Birgitta Ohlsson, som kandiderar till ordförandeposten för Liberalerna, om hur hon och övriga stipendiater på studentdagen, i mitten av 1990-talet, diskret fick ta emot kuverten i ett klassrum vid sidan av festligheterna. Samtidigt ombads de att inte berätta om utmärkelserna, eftersom alla inte kunde få stipendium, vilket är precis lika sant som att alla inte kan vinna skol-SM i simning.
Själva grejen med stipendium är just att uppmuntra och uppmärksamma dem som har åstadkommit det där lilla extra. Och anledningen till att man bör slå på stora trumman är dels att visa på goda insatser, dels att omgivningen ska kunna hylla dem som hyllas bör.
Nu fick lyckligtvis Moa Knutas den cred hon förtjänar (annars hade den här artikeln aldrig skrivits).
När hon kom in i klassrummet, efter att det sista slutbetyget hade meddelats, började hela klassen applådera. Därefter kontaktade några klasskompisar Katrineholms-Kuriren, eftersom de ansåg att prestationen var värd mer uppmärksamhet än en klassrumsapplåd, vilket är rätt.
Inte bara för att Moa Knutas och andra ambitiösa elever ska få välförtjänta ryggdunkar, utan även för att publika stipendieutdelningar och liknande är en markering från skolans och samhällets sida. De visar att omgivningen har noterat prestationen, och ceremonierna och diplomen kan fungera som morot för andra.
Precis som yngre spelare ofta ser upp till äldre i juniorlaget eller a-laget, behöver teoretiskt intresserade elever förebilder. Inte bara av Nobelprisklass, utan längre ner på skalan. Som den två år äldre skolkamraten som får stipendium i engelska eller grannen som kommer hem med en stipendiebok efter första året på gymnasiet.
Förhoppningsvis kan ett ökat fokus på teoretiska framgångar dessutom bidra till att slå hål på myten om att de som går ut skolan med fina resultat har haft tur. Höga betyg trillar inte dit av sig själva. De är alltid frukten av hårt arbete.