Det heter att pengar inte luktar. Det är fel. När de luktar tillräckligt mycket misstänkt kan stora värden snabbt försvinna.
De senaste dagarnas tilltagande stormvindar kring Swedbank – anklagelserna om att bankens filial i Baltikum kan ha utnyttjats för misstänkt penningtvätt mellan 2007 och 2015 – understryker detta. Moralen må vara mer böjlig än juridiken emellanåt, men när den etiska kompassen snurrar utan kontroll, då får även tunga banker stora problem. Det som försvårar situationen för Swedbanks räkning är att banken söpg sig för bröstet om att ha betydligt bättre koll när konkurrenten Danske Bank först hamnade i fokus för den här typen av penningtvätt.
I slutet av februari avslöjade SVT:s Uppdrag granskning misstankarna om penningtvätt via Swedbank. Misstankarna kopplades till såväl den omtalade Magnitsky-affären som till ryska oligarker, kretsen kring Putin-regimen i Moskva och den avsatte ukrainske presidenten Viktor Janukovitj. Om än i mindre summor än vad som det rörde sig om i Danske Bank-skandalen.
En amerikansk finansmyndighet höjde intresserat på ögonbrynen och startade en utredning. Händelsekedjan fortsatte. Ekobrottsmyndigheten i Sverige gjorde razzia. Swedbank-vd:n fick sparken. Handeln med aktien stoppades. Den sparkade vd:n nekades dessutom ansvarsfrihet vid torsdagens årsstämma, vilket däremot styrelsen och dess ordförande fick.
Swedbank genomgår sin svåraste kris hittills. Inte i första hand sett till pengarna, utan mer uppenbart i fråga om de långtgående skador som uppstår i fråga om förtroende och framtoning. Bankens styrelseordförande Lars Idermark fick börja stämman med att be om ursäkt. ”Vi har anledning att vara självkritiska”, sade han. Men självkritik är av föga värde om den inte följs av tydliga åtgärder. Om Swedbank ska kunna resa sig igen över tid, då måste det till en omfattande och hård process. Det unkna måste vädras ut.
De stora förlorarna är bankens trogna kunder, de som en gång i tiden valde bank för att de kände tillit till verksamheten, till det lokala bankkontoret och personalen. Swedbank har sitt ursprung i sparbanksrörelsen samt i Föreningsbanken/Jordbrukskassan – format av småsparare och småföretagare i gemenskap. Kalla det folkligt om ni så vill. Det som nu sargar banken sedan anklagelserna om misstänkt penningtvätt kom i dagen, det krockar stenhårt med bilden av den bank som en gång var. En bank som inte vårdar minnet av sin historia kan snabbt förlora fotfästet. Det kostar anseende och det kostar pengar. Att sparka de högst ansvariga är det lätta, det svåra är att visa hur ett förlorat förtroende ska kunna återupprättas.
Swedbank-krisen understryker så tydligt varför det är så centralt att lagarna mot penningtvätt är ramstarka och formade efter nutidens snabba, gränsöverskridande kapitalflöden. Samt att bankerna själva har ett tydligt ansvar för att inte riskera att bli utnyttjade som slussar för skumma pengaflöden.