Den 15 mars var en manifestationsdrag, en fredagsstrejk för klimatet eller hur vi nu ska beskriva det. Själva strejken har bara ett signalvärde. Det mest intressanta är vad som följer.
Det hade ett antal Nyköpingsbor - politiker, föreningsaktivister och enskilda privatpersoner - tagit fasta på och hörsammat 20-åriga Moa Rudsäters inbjudan till Sankt Nicolai församlingshem för att delta i ”Ett pragmatiskt klimatmöte”, där uppmaningen var ”Vad gör vi?”
De flesta är överens om att vi behöver genomföra en renovering av samhället, att minska belastningen på klimat och miljö. Men vi är sannerligen inte överens om hur eller med vilken målbild, utom möjligen att negativt klimatpåverkande utsläpp ska bort.
Är det ett samhälle med klimatmedveten marknadsekonomi eller klimatstyrd planekonomi? Är det ett samhälle där alla bor på höjden i städer, har veganska knytkalas och åker kollektivt? Är det ett samhälle som nutidens moderna - med nya bilar och vettigare flyg, där betande tamdjur är en del av både kostcirkel och ekosystem? Den diskussionen är inte avgjord, på långt när.
Även om frågan är global, kan ”vad gör vi?” även lyfta det lokala och det personliga. Alla som ville fick två minuters talartid för att tala om vad som går att göra. Ibland så krockar det, så klart. När någon vill förbjuda bilar i städer föreslår någon annan att vi ska bejaka ny teknik som driver privatfordon och lastbilar med vätgas. Den radikala klimatkampen går alltid inte hand i hand med teknikoptimism. Trots att tekniska framsteg kan vara det mest samhällsomvälvande som står att finna. Som bilen. Eller penicillinet.
Ambitionen att kunna samtala över gränser, bortom partier och intresseorganisationer är alldeles utmärkt. Viss tankemöda, noterade mötet, bör därför ägnas åt att förstå varför klimatfrågan verkar engagera kvinnor mer än män? Ett förslag är att utgå från att män är vare sig ointresserade eller okunniga.
En annan av kvällens poänger är att aktivism och politiskt beslutsfattande har skilda tidszoner. Det kan tyckas – och många av de elever som strejkade för klimatet lär nog känna så – att medan det politiska samhället tar tid på sig, förankrar och utreder så rinner sanden i planetens timglas ut.
Men så är det inte. För frågeställningen var just Vad gör vi? Inte bara Vad gör politiken?
Allt kan inte göras med sjumilakliv. Små steg framåt är därför bättre än inga. Bara en sådan sak som att Svenska kyrkan i Nyköping ändrar hur dess gräsytor ska skötas, för att öka utrymmet för bin och andra insekter. Någon annan på mötet handlar second hand-produkter för att öka livslängden på en vara. Ytterligare andra lägger sig i vinn om att minimera svinn, från matbordet eller i form av onödiga förpackningar.
Fråga gärna vad andra gör för att leva mer hållbart, men börja gärna med dig själv.
Dessutom: En direkt följd av det öppna samtalet är att kommunens nyinrättade klimat- och miljöutskott – med Miljöpartiets Marco Venegas som ordförande – tvingas lägga manken till i vår. Det gäller att visa mötesdeltagarna att engagerade lokalpolitiker kan göra mer än att snacka klimat.