Hon gjorde det utan bitterhet, med ett tack till dem som stöttat henne även när det blåste, och levererade sitt näst bästa partiledartal någonsin. Det bästa hölls fredagen den 25 augusti, när hon meddelade sin avgång.
Med facit i hand är frågan om det inte var ett förutbestämt självmordsuppdrag hon åtog sig i januari 2015, vilket ironiskt nog kan ha krattat manegen för Strängnäsbon Ulf Kristersson, som enhälligt valdes till ny partiledare strax efter klockan två på söndagen, bara ett stenkast från LO-borgen. För som valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman sa, när han uppmanade samtliga att sluta upp bakom den nya ordföranden, måste tiden av splittring vara förbi.
Annorlunda uttryckt har Moderaterna testat att slåss internt och treva fram och tillbaka, utan utstakad riktning. Det fungerade inte.
Kristerssons lösning är dels att försöka göra en Barack Obama, som vann väljare på löften om ”hope” och ”change”, vilket i M-ledarens mun blir att han tror mer på hoppfullhet än på hopplöshet och sätter laget framför jaget. Dels att betona värderingarnas betydelse i politiken.
Det är inga dumma idéer. Som Peter Santesson, opinionschef på Demoskop, skriver i en krönika i Dagens Samhälle, har moderatväljare under de senaste åren blivit allt mer skeptiska till samhällsutvecklingen, medan motsvarande tendens inte finns hos dem som röstar på Liberalerna och Centern (19/9). Det märks även i den offentliga debatten, där en del av den splittrade borgerligheten, som det ingår i Kristerssons uppdrag att ena, har blivit oerhört gnällig och pessimistisk. Det gäller bland annat Lars-Ingvar Ljungman, som innan han frågade om de cirka 200 stämmoombuden kunde välja Ulf Kristersson till ny partiledare, inte målade upp verkligheten i särskilt ljusa färger.
Än viktigare än hoppfullheten är dock Kristerssons välriktade slag mot dagens politiska samtal, där han sakligt förklarade att det behövs vuxna i svensk politik och att han ska bemöta Stefan Löfvens (S) bästa argument, inte hans sämsta. Senare under pressträffen förtydligades resonemanget med att svensk politik är tjafsig och att Kristersson inte gillar tonläget.
Den som följer diskussioner på framför allt Twitter vet att problemformuleringen stämmer och att de hårda orden inte minst kommer från en del företrädare för Kristerssons parti. Om moderatledningen lyckas höja det politiska samtalet från sandlådenivå, till att ge en känsla av att de inblandade åtminstone har gått ut gymnasiet, är mycket vunnet. Inte bara för Moderaterna. Utan för alla.