Parlamentariskt avgjorde Centerpartiets röster. Politiskt var Liberalernas nej lika viktigt. Och nu har talman Andreas Norlén gett uppdraget att undersöka förutsättningarna för en regering till Annie Lööf (C).
Att säga nej till Kristersson var rätt. En smal högerregering – M och KD – som vore beroende av ett stöd från SD skulle göra Sverige till ett sämre land. Konflikterna i politiken skulle fördjupas, polariseringen öka, de antiliberala krafterna stärkas, samhällsklimatet bli mer oförsonligt. Politikens handlingskraft skulle bli svag.
Det regeringsalternativ som röstades ner i onsdags måste nu ses som borta från dagordningen. Samma sak får sägas om Ulf Kristersson som statsminister, eftersom han har uteslutit andra regeringskonstellationer som kan ledas av honom och som C och L kan tänkas stödja, främst Alliansen plus MP.
Att Annie Lööf får uppdraget att bryta dödläget är logiskt. Centerpartiet har en nyckelroll i bildandet av en ny regering, i kraft av sina riksdagsröster och andra partiers villighet att ha med Centern i olika regeringsunderlag.
Hennes uppgift är svår men ändå lättare än de tidigare. Med Ulf Kristersson tills vidare ute ur bilden finns det färre regeringsalternativ, vilket borde föra Sverige närmare en regering.
Men det hänger inte enbart på Annie Lööf att dyrka upp låsningarna. Lösningen finns i relationen mellan Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna.
I vägen står ett antal utfästelser som dock har försvagats under de senaste veckorna. Både Annie Lööf och Jan Björklund talar fortsatt om vikten av att hålla ihop Alliansen. Det låter mest som läpparnas bekännelse.
Samarbetsklimatet mellan de borgerliga partierna är uselt. M och KD har gått till statsministeromröstning utan välsignelse från C och L, och det har slängts många hårda ord mot Centern och Liberalerna för deras nej i onsdags. Det senaste bidraget är Ebba Busch Thors (KD) uttalande att de två partiernas beslut handlar om ”imagefixering”.
Ett större problem i relationerna är skillnaden i synen på SD som stödparti mellan å ena sidan C och L, å den andra M och KD. Även om alla tar i hand kvarstår detta oöverstigliga hinder.
Med alliansspåret försvagat måste det vara lättare för C och L att komma vidare med Socialdemokraterna. Annie Lööf har förvisso sagt att hon inte sätter sig i en regering som leds av Stefan Löfven men inte uttalat sig lika kategoriskt om varianten att släppa fram en Löfven-regering.
Det öppnar för sakpolitiska förhandlingsbud från S till C och L – och omvänt. Här har Liberalerna historiskt varit skickliga på att hitta lösningar.
Alla inblandade bör även tänka sig in i en situation där en koalitionsregering med Socialdemokraterna inte har en socialdemokratisk statsminister.
Två månaders manövrerande har fört Sverige närmare en regering som består av C, L och S. Om även MP ingår har den 167 riksdagsmandat. Det är ett tillräckligt stort parlamentariskt underlag för att kunna tillträda, rösta igenom budgeten och all annan politik – om inte de övriga fyra partierna går ihop i en ohelig allians.
Det är inte svårt att hitta invändningar mot en sådan regering. Men det är ännu lättare att hitta argument mot ett extra val.