Men när en statsminister och två statsråd, samtliga Socialdemokrater, pratar om arbetskraftsinvandrare som om de vore varor som kan skickas till valfri beställare, handlar det inte om felsägningar. Det handlar om inställning.
Mest respektlös är Stefan Löfven, som på pressträffen förra veckan sa: "Vi kan inte ha ett system i Sverige där jobb som kan göras av arbetslösa människor som finns här, eller nyanlända som har kommit till Sverige, ska gå till personer som hämtas från andra kontinenter".
Senare upprepade han ungefär samma sak för TT: "Om det finns människor i Sverige som kan utföra jobben så är det onödigt att hämta hit arbetskraft från andra sidan jordklotet".
Observera passiviteten. Svenska arbetsgivare ägnar sig åt att ”hämta hit” medan människor från exempelvis Afrika och Asien ”hämtas”. De senare är, till skillnad från svenskar, inte aktiva män och kvinnor med egna drömmar och mål, med olika kompetenser, som söker jobb för att föra sina liv i önskad riktning.
Samma sak gäller arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som i söndagens Agenda i SVT uttryckte sig negativt om att ”ta hit personer för att utföra ett arbete under en begränsad tid, i stället för att anställa personer som söker de jobben här i Sverige”.
Återigen beskrivs arbetskraftsinvandrare som en passiv, homogen och ansiktslös massa. Uttrycken ”hämta hit arbetskraft” och ”ta hit personer” för snarare tankarna till slavhandel än till individer som av fri vilja svarar på jobbannonser till tjänster som det redan i dag står alla i Sverige fritt att söka.
Det understryker varför det så långt det är möjligt bör vara upp till arbetsgivaren att anställa den som ansesbäst lämpad. Inte den som enligt en myndighet kan klara av arbetsuppgifterna.
Ett liknande resonemang för finansminister Magdalena Andersson. I en intervju med Svenska Dagbladet säger hon att hon inte ser något ”behov av städpersonal eller diskare från andra kontinenter som arbetskraftsinvandring” (15/4). Samtidigt understryker Ylva Johansson att ”vi” behöver människor som kommer hit och jobbar inom vissa branscher, exempelvis IT.
På så sätt målar Socialdemokraterna upp bilden av att antalet jobb är statiskt och ska fördelas. Att det finns ett egenvärde i att enskilda individer kan ta makten över sina liv, och exempelvis förändra sin livssituation genom att flytta till ett annat land för att jobba, kanske som städare eller diskare, kanske som au pair i USA vilket många svenska ungdomar gör, oavsett vad ”vi” eventuellt anser oss behöva, verkar inte existera i regeringens värld. I alla fall inte i den röda delens.
De gröna, som har en fjärdedel av ministerposterna, kallar S-förslaget om att begränsa arbetskraftsinvandringen för mossigt och ålderdomligt. Man kan även lägga till trångsynt och missvisande, eftersom Sverige som helhet vinner på att det underlättas för driftiga människor att komma hit och jobba.
Om det är något som staten borde göra, både för dem som vill hit och för oss som redan är här, är det att förhindra utnyttjande och fusk, och alltså vässa kontrollerna. Inte försvåra för seriösa arbetsgivare och arbetsvilliga att hitta varandra.