Det radas även upp namn som är för lättviktiga eller ostadiga, särskilt i tungt reformarbete och hård kamp till försvar för demokratins och frihetens idéer.
Den som ska leda ett parti behöver, särskilt då det blåser snålt från farliga väderstreck, vara rotfast i sitt eget partis värderingar, och i den bredare värdegemenskap som gett styrka åt Sverige och demokratierna som är våra viktigaste vänner i världen.
Där finns utgångspunkten då Jan Björklunds efterträdare utses. En del spekulationer i spalter och etermedier har missat framträdande ledamöter med mycket god förankring i partiet och dess idéer, och därtill kunskaper och personliga egenskaper som håller för mycket tunga uppdrag.
Dit hör inte minst riksdagsledamoten Maria Arnholm, tidigare statsråd i fyrpartiregeringen, en gedigen och realistiskt sinnad socialliberal, och nu partisekreterare. En partiledare behöver inte väljas för 15 år framåt. Hennes erfarenhet är stor, hon var en central medarbetare i partiledningen på Bengt Westerbergs tid. Rötterna har hon liksom Björklund i Västsverige.
En faktor av helt annat slag är den högerborgerliga kåren av aktivister och propagandister utanför partiet Liberalerna. Där finns en enda synvinkel på partiledarfrågan, att undanröja den två tredjedels majoritet i Liberalernas partiråd som Björklund samlade i regeringsfrågan. De vill ha någon de tror om att spräcka samarbetet med regeringen och Centern – och öppna för en regering som handlar till sig stöd från SD.
Men de som fram till i januari inte hade förståelse för Jan Björklunds vägval har nu fått avsevärda tankeställare. En är bredden och ambitionsnivån i det arbetsprogram som han och Annie Lööf (C) uppnådde i samtalen med Stefan Löfven (S).
Medieuppmärksamheten i höstas, som kortsiktigt blev negativ för Liberalerna och Centern, handlade ensidigt om taktik och personfrågor. Den stora ambitionshöjningen i sakfrågorna blev inte känd förrän i januari. Inte heller de mycket stora inslagen av liberala hjärtesaker och mångåriga liberala reformprojekt, som skattereform och husläkare. Dessa finns bland kärnfrågorna i programmet – även om det, bland de något mindre frågorna, finns en del felsteg utströdda, några hämtade från borgerligt, andra från rödgrönt håll.
Ännu en tankeställare för sådana som i höstas tvivlade på det kloka i vägvalet är hur M- och KD-ledningarna nu uppträder. Röstförklaringarna vid statsministeromröstningen samt partiledardebatten i kammaren har utmynnat i ett utbyte av inviter med Vänsterpartiet om samverkan med Moderaterna i syftet att ihop med SD fälla regeringen och stoppa dess liberala samarbetsinriktning.
Även om detta är parlamentariskt verklighetsfrämmande är det också en påminnelse om att de närmaste åren existerar ingen Reinfeldtsk allians som det skulle gå att ”återvända” till.
Den som utses får en av de ledande rollerna i en samverkan mellan flera partier om det bredaste och mest ambitiösa reformprogrammet på länge. Det underlättar då mycket att ha en plats i riksdagen, även om det inte är en absolut nödvändighet. Detsamma gäller uppgiften som en av anförarna i idéstriden mot liberalismens och det öppna samhällets allt mer aggressiva fiender. Riksdagsplatsen hör till det som stärker skälen för Maria Arnholm.
Till dem i Liberalernas riksdagsgrupp som kan dra ett stort lass i en liberal partiledning och som opinionsbildare hör inte minst gruppledaren i riksdagen Christer Nylander från Kristianstad. Det är också betydelsefullt att första ersättarplatsen i Stockholms län innehas av Karin Karlsbro, ordförande i Gröna liberaler, kommunpolitiskt erfaren och en gång ordförande i ungdomsförbundet.
Vad som inte söks är däremot en manlig eller kvinnlig blåkopia av Ebba Busch Thor (KD). Det vill säga en rabblare av högerborgerliga kodord och provokationer, som rycker upp ett parti med rötterna, och låter dess tidigare värderingar virvla bort med ytterkantsvindarna.