När regeringskansliet informerades uppges både statsministern och det för transportfrågorna ansvariga statsrådet länge ha varit ovetande. Det hör till det mer förbluffande. Men det kan leda tanken fel att bara fråga efter ministrars roll.
Statsministern har ett välbemannat kansli med bland annat statssekreterare. Till de större frågetecknen hör hur en sådan risk som den som uppstod i Transportstyrelsen kunde vara känd av tjänstemän i kanslihuset utan att det via en av statsministerns egna statssekreterare blev redovisat även för honom.
Ansvarig minister för säkerhetssamordningen var ju Anders Ygeman, och han har lämnat regeringen av just det här skälet. Men missade en del tjänstemän vilka säkerhetsrisker som kunde uppstå. Eller höll de så hårt i hemligheterna att de teg om frågan även vid samordningsmöten med kollegor. Möjligheten finns också att det är en ämbetsmannakultur där det blivit vana att vara sparsam med tråkig information till ministrar.
Handlar det om statsråds- eller tjänstemannanivå? Svaret måste bygga på granskning och fakta, inte på vad som är mest kittlande i fråga om att sänka statsråd. Ett missförhållande i den högre tjänstemannanivåns organisation, rutiner eller respekt för ministrarna kan verkligen inte uteslutas.
Det har varit för mycket förhastade utspel i personfrågor. Att någon fått veta något är inte detsamma som att det genast bör bryta ut drev – eller att någon ska få gå.
En sansad politisk bedömning måste ta hänsyn till att frågor har mer än en dimension. Kravet från partiledarnivå om att avsätta försvarsministern Peter Hultqvist framstår som ett allvarligt felgrepp. Det kunde fylla en funktion endast om avsikten var att provocera fram en regeringskris. Men att göra detta med försvarsministern som spelbricka har politiska följder även i andra riktningar.
Det pågår försök att kidnappa frågan om Transportstyrelsen, dels för att göra den till ett slagträ mot upphandling i allmänhet, dels för att utnyttja den i ett spel om att få en regering där SD skulle bli röstunderlag för en ny statsminister.
Man kan då inte bortse från att just SD är det parti vars partiledare ville se den Putinlierade nyfascisten le Pen som president i det viktiga västlandet Frankrike. SD röstar i EU-parlamentet för den Moskvavänliga extremhögerns linje i frågor om Ukraina, det skedde så sent på försommaren.
Den liberale försvarspolitiske riksdagsveteranen Hans Lindblad påpekar i Upsala Nya Tidning (se citat ovan till höger) att det skulle vara ett glädjeämne i Kreml ifall just försvarsministern skulle fällas av borgerliga med stöd av SD. Han ogillas i Moskva då han är pådrivande i Sveriges västliga militära orientering,
I går gjordes det också till en het fråga i nyhetsflödet att handelsministern Ann Linde, inte som statsråd men i en tidigare roll som Anders Ygemans statssekreterare, torde ha informerats på ett tidigt stadium. Innan det rusas iväg en gång till bör man tänka efter. Den påfallande EU- och frihandelspositiva handelsministern hör inte bara, i likhet med försvarsministern, till dem i regeringen som oppositionens liberala delar sakligt sett har minst anledning att bråka med eller avsätta. Dessutom står just Ann Linde, i likhet med försvarsministern, för just det slags utrikespolitiska hållning som är särskilt förhatlig i den europeiska ytterhögerns ögon
Det är mer än måttligt korttänkt om man vill hämta stöd från den europeiska ytterhögerns svenska avläggare för att ur regeringen rensa ut sådana ministrar som mer än andra är företrädare för fri handel, liksom för västlig politisk och militär samverkan.