Det gör de i en gemensam organisation – en överförmyndarnämnd med placering i Flen, som man har kunnat läsa om på nyhetsplats. Nämnden kommer att ha tre ledamöter och tre ersättare, en plus en från varje kommun.
Lösningen är rimlig. Mindre kommuner har svårt att på egen hand sköta denna förhållandevis lilla, men för enskilda mycket viktiga, verksamhet på ett bra sätt.
Gode män och förvaltare utses av tingsrätten och sköter ekonomin, förvaltar egendom och bevakar intressen gentemot det allmänna för personer som inte klarar av att göra det själva. Det kan vara uppgifter som att betala räkningar, ansöka om bidrag eller på annat sätt kommunicera med myndigheter.
De som får hjälp kan vara drabbade av funktionshämmande sjukdomar, men det kan även handla om exempelvis ensamkommande flyktingbarn.
Kommunerna ser till att gode män och förvaltare utses samt utövar tillsynen över dem. Det kan ske i form av en överförmyndarfunktion på tjänstemannanivå. Men det kan även vara en ensam politiker eller en nämnd, som även har tjänstemannastöd. Länsstyrelsen utövar i sin tur tillsyn över överförmyndarna.
Den större organisationen ger bättre kontinuitet och professionalitet än de tidigare mindre funktionerna i var och en av de tre kommunerna. Man blir mindre känslig för sjukdomar och andra typer av frånvaro, och det blir lättare att rekrytera personal.
En risk för försvagad lokal förankring finns, då de lokala överförmyndarkontoren i Vingåker och Gnesta försvinner. Det sista avhjälps med bokade besök i de två kommunerna, enligt Arne Lundberg (S), ordförande i den nya nämnden.
Han kan ha rätt i det. Lokal närvaro kan hanteras på andra sätt än genom permanenta kontor. Men frågan sätter ljuset på vissa problem som ändå kan uppstå vid långt driven samordning av olika funktioner mellan kommuner. Den lokala förankringen av verksamheter som bygger på medborgarkontakt är en sådan fråga. En annan kan röra demokratifrågor, kopplingen mellan utförande och politiskt ansvarsutkrävande. Hur påverkas medborgarnas inflytande över, insyn i och förståelse av en verksamhet som delas med två andra kommuner?
När det gäller tillsynen över förvaltare och gode män är detta möjligen ett mindre problem, eftersom det rör renodlad myndighetsutövning. Annat är det med verksamheter där utrymmet för politiska överväganden är betydande, som skola, barnomsorg och äldreomsorg, där gemensamma politiska organ dessutom ofta saknas.
I Vingåker finns exempelvis ingen gymnasieskola. I stället har man samverkansavtal med en rad kommuner, däribland Katrineholm. Det betyder att alla Vingåkers ungdomar går i gymnasieskolor vars arbete deras familjer inte kan påverka via röstsedeln.
Så även om kommunsamarbeten är oumbärliga, skapar de ett visst demokratiskt underskott, och det är de mindre kommunerna som får dra det kortaste strået.
Det är något att tänka på för dem som säger nej till att slå ihop små kommuner till större.