Hennes uppdrag är inte helt enkelt. Dels behöver hon ingjuta hopp och kämpaglöd i Sveriges minsta riksdagsparti, som dalat i varje val under 2000-talet, men som aldrig under de åren legat så mycket under riksdagsspärren under lika lång tid som nu. Dels hålla både höger- och vänsterfalangen i partiet på gott humör.
För även om Busch Thor står till höger, var det inte därför hon valdes till partiledare. Det var snarare eftersom hon anses gå igenom rutan, vilket inte hindrade henne från att i början av sin partiledartid föreslå att Sverige skulle skicka Jasplan mot IS samt att IS-krigare skulle dömas för landsförräderi.
I dag, två år senare, är den retoriken ett minne blott. För att göra så många som möjligt till lags satsar Busch Thor på att vara hård i de mjuka frågorna och mjuk i de hårda. Därför packas partiets löfte om fler poliser, med särskilda poliser vid skolor i utsatta områden, in i ”välfärdslöftet” och trygghetspaketet, där fokus ligger på familjen, äldre och sjukvård, som hon talar varmt om – men med vass retorik.
Samtidigt fick ordet jämställdhet ovanligt mycket plats i inledningstalet för att vara hållet av en kristdemokrat. Busch Thor hyllade exempelvis arbetande småbarnsmammor, vilket först lät som en ny ansats i det konservativa partiet. Längre fram i talet framkom dock att de politiska förslag som läggs inte är särskilt jämställda och heller inte bra för arbetslinjen. Tvärtom ska föräldrar få skatteavdrag, parallellt med att nya pensionsregler införs för dem som är hemma.
Samma balansgång mellan höger och vänster gäller i migrationspolitiken, där partiets falanger har skilda ingångsvärden och mål. Medan det ligger i den kristna kärntruppens dna att hjälpa de svaga, dit flyktingar räknas, finns det andra, med ungdomsförbundet i spetsen, som liksom Moderaterna vill ha ett asylkvotsystem, asylprövning utomlands och begränsning av sociala förmåner för nyanlända. Detta står mot den mjukare falangens linje med permanenta uppehållstillstånd och generösare anhöriginvandring.
Det är med de här två grupperna i bakhuvudet man kan förstå Ebba Busch Thors agerande, där hon i den ena meningen mosar Jimmie Åkesson (SD) i partiledardebatter, för att i nästa be honom stödja en borgerlig regering. För lika sant som att det utan Kristdemokraterna (troligtvis) inte blir någon alliansregering, vilket Busch Thor slog fast i sitt inledningstal, är att utan borgerliga stödröster, främst från moderata sympatisörer, blir det ingen riksdagsplats för KD.
Därför har Ebba Busch Thor på senare tid, på svaga grunder, försökt framställa sig själv och sitt parti som det främsta oppositionspartiet. De som varit lite mer emot Stefan Löfven (S) än de andra. Som lämnar försvarsförhandlingar i protest och som står för verklig valfrihet.
Således är det solklart att Socialdemokraterna är KD:s ena fiende i valet. På den andra sidan, som är ”nästan snäppet värre”, för att citera Busch Thor, finns Sverigedemokraterna.
Här är dock retoriken hårdare än linjen. Medan dörren till S är stängd, har KD öppnar den på glänt för SD.