Rapporten är inte fri från förtjänstfulla insikter, som att Moderaterna, trots ett omfattande programarbete, aldrig lyckades presentera ett övergripande budskap i valrörelsen. Men när valanalysgruppen ska beskriva problematiska moderata ställningstaganden under mandatperioden ritar den en händelsekedja med Fredrik Reinfeldt som första länk.
På en punkt har valanalysgruppen rätt. Reinfeldts beslut att avgå på valnatten skapade allvarliga ledarskapsproblem för Moderaterna. Men mer klander än så förtjänar han inte.
Alliansens linje i regeringsfrågan i valet 2014 – att största block skulle släppas fram att regera men också att Alliansen skulle lägga en gemensam budgetmotion – kallas Fredrik Reinfeldts löfte. Decemberöverenskommelsen (DÖ), beskrivs som en följd av detta. Anna Kinberg Batras besked i januari 2017, bland annat om ”samtal” med SD, som satte igång partiets opinionskris och orsakade hennes avgång, ses i sin tur som nödvändig för att distansera partiet från DÖ.
Det är djupt orättvist mot Reinfeldt. Visst kan man i efterhand kalla beslutet om gemensam alliansbudget på hösten 2014 för ett misstag. Men även de rödgröna hade lagt en sådan på hösten 2010, med SD som tungan på vågen i riksdagen. I båda fallen gick partierna till val som ett block och manifesterade det efter valet i opposition. Få, om någon, kunde tro att SD plötsligt skulle frångå praxis och rösta på oppositionens förslag i slutvoteringen, i stället för attlägga ner rösterna.
Men låt oss för sakens skull se denna allianslinje som fel och mest ett uttryck för någon sorts egensinnighet hos Fredrik Reinfeldt. Hur tycker efterkloka moderater att den borde ha sett ut?
Ingen gemensam alliansbudget? Knappast, eftersom M har velat ha en sådan sedan DÖ föll.
Borde Alliansen ha gått till val 2014 med budskapet om att ta regeringsmakten med hjälp av SD, oavsett vilket block som blev störst? Det hade raserat allt förtroende hos M, KD, L och C och gett än större väljarförluster än de som blev.
Valanalysgruppens placering av skuld hos Centerpartiet är direkt fräckt. Det heter att Centerns stöd till regeringens gymnasielag för ensamkommande splittrade Alliansen i en av valets viktigaste frågor, migrationspolitiken, ett halvår före valet och försvagade Alliansens trovärdighet på området.
Det ligger närmare sanningen att det är Moderaternas svängning i flyktingpolitiken som är roten till splittringen. M var det enda alliansparti som övergav den politik som Alliansen gick till val på och röstade för den tillfälliga asyllagen.
Eftervalsanalysen går igenom händelserna på hösten 2015 och Moderaternas förändring av flyktingpolitiken, men säger inget om hur det påverkade relationerna inom Alliansen.
Den underförstådda moderata slutsatsenär att Moderaterna blir verkligt trovärdiga i flyktingpolitiken först när de partier som M vill bilda regering med lägger sig platt för Moderaternas politik.
Och så är det synen på Sverigedemokraterna. Här förtjänar ett stycke i valanalysen att citeras i dess helhet:
”Det ligger inte inom ramen för eftervalsanalysgruppen uppdrag att försöka leverera ett svar på frågan om hur Sverigedemokraterna ska hanteras i framtiden. En sak kan dock konstateras. I jämförelse med andra frågor är väljarnas syn på Sverigedemokraterna i högre grad svart eller vit. Det lämnar mindre utrymme att kompromissa med sin uppfattning, och det har visat sig vara i stort sett omöjligt att övertyga väljare att ändra sitt synsätt. Frågan ligger därmed till del utanför Moderaternas kontroll. Partiet måste helt enkelt välja en position som är tydlig för väljarna och som man bottnar i.”
Det fångar Moderaternas problem i en central politisk fråga. Väljarnas syn på SD är svart eller vit och relationen till SD är viktig för dem. Moderaternas syn på SD är grå. Det fungerar inte vare sig gentemot väljarna eller i förhållande till tänkta samarbetspartier. Valanalysgruppen borde ha gått utanför ramen.