Det händer att naturvård, försvarsändamål eller samhällsbyggande medför restriktioner som inte gäller alla fastigheter, men gör att värdet av ett visst markområde till stor del försvinner. Då gör staten rätt för sig och betalar. Det har man sedan länge tryggt kunnat lita på. Numera finns principen även i grundlag, men den var ingen nyhet då den skrevs in där.
Stabiliteten i det svenska rättssamhället gör det möjligt att investera långsiktigt, och att ta risken att ha kostnader under lång tid, för att bygga upp något som ger intäkter 80 eller 100 år senare. Tilltron till detta möjliggör det långsiktiga skogsbruket, som har stor klimatnytta och ökat virkesförråden – och är grunden för en av Sveriges viktigaste industrigrenar.
Just detta har kommit i gungning då ledande tjänstemän i ämbetsverk och länsstyrelser försökt att i praktiken inrätta naturreservat i skogsmark utan att staten skulle behöva betala. Det har nu två gånger i rad förhindrats av domstolar. Möjligen är den osäkerhet som spridit sig om skogsbrukets villkor på väg att skingras.
Senast kom en dom i fredags i mark- och miljödomstolen i Östersund. Statliga Skogsstyrelsen hade förbjudit avverkning i ett område i Hälsingland med hänsyn till lavskrikan. Den är ovanlig i landskapet, som är i utkanten av fågelns spridningsområde. Skogsstyrelsen ville använda artskyddsförordningen, enligt den myndighetsstrategi som tillskapats för att slippa frågan om att betala ersättning för reservatsbildning. Enligt domen hade Skogsstyrelsen självsvåldigt försökt ta sig en befogenhet den inte har, och som i stället ligger på länsstyrelsen.
Om länsstyrelsen prövar frågan får den, enligt tidigare dom i högre instans, inte använda förordningen för att förbjuda skogsavverkning. I det målet gällde det skogsmark i Värmland där en sällsynt svamp, bombmurkla, växer. I sådana fall är det reservatsbildning, med tillhörande ersättningsfråga, som ska övervägas. Domstolarna har följt Regeringsformens rättighetskapitel, och därmed tills vidare satt stopp för ämbetsmän som trott sig kunna använda artskyddsförordningen för att bryta sig loss från budgethänsyn vid reservatsbildning – och övervältra en stor ekonomisk börda på enstaka privatpersoner.
Politiskt kan det se ut att handla om konfliktytan som går rakt igenom bland annat nuvarande regering, mellan landsbygdens arbete och vidsträckta miljöhänsyn. En myndighetsgruppering som uppfattas ha det ena regeringspartiet bakom sig har genom en expansiv och aktivistisk lagtolkning försökt uppnå något som inte skulle kunna få politiskt stöd i de vanliga budget- och lagstiftningsprocesserna.
Det ligger en del i detta, men det är mer komplicerat än så. Artskyddsförordningen är ett beslut av Reinfeldtregeringen 2007, med centerpartister som både landsbygds- och miljöministrar. Hur kunde man inbilla sig att frånvaron av uttryckliga ersättningsregler skulle kunna betyda att Centerpartiet, eller någon annan, gett klartecken för att utan ersättning konfiskera värdet av bondeskog?
Domstolsprövningen visade att grundlagsskyddet höll. Där har konstaterats det tämligen uppenbara. Att regeringen inte lagt till ersättningsregler i förordningen betyder att artskyddsförordningen aldrig varit avsedd att ersätta den vanliga ordningen med naturreservat och ersättning från staten.
Ämbetsmän vid flera myndigheter, i ett fall dessutom på generaldirektörs nivå, har föreställt sig att det tillkommit ett fribrev för att statsmakten skulle kringgå grundlagsskyddet och sluta göra rätt för sig ekonomiskt. Som beteende i svenska myndigheter är det ovanligt, och anmärkningsvärt