Onsdagens votering i riksdagens EU-nämnd inför dagens toppmöte i Göteborg visade på en sådan gräns. Tre av fyra allianspartier förenade sig med SD om att i sista stund försöka rycka undan Sveriges stöd för de sociala målsättningar mötet i Göteborg handlar om. Liberalerna vägrade delta i detta. Därmed blev det ingen majoritet mot regeringen.
Det som hände belyste vilka problemallianssamarbetetnumera utsätter ett liberalt parti för, när andra antingen drar i väg åt höger eller har för lite hämningar om opponerandets metoder.
EU-nämnden är en viktig och mäktig instans. Där behöver regeringen ha stöd för ståndpunkter i väsentliga EU-förhandlingar. Målsättningarna i den "sociala pelaren"är inte bindande. Så gott som helt handlar det om sådant som på ett eller annat sätt redan gäller i Sverige. I frågor som senare väcks om olikalägstanivåer för sociala system kommer EU:s vanliga beslutsregler att innebära stora krav på bred uppslutning. Så voteringen i EU-nämnden handlade i praktiken inte om de sociala regelverken, utan om ett utrikespolitiskt ställningstagande till samarbetsklimat och reformbehov i EU.
Voteringsnederlag i EU-nämnden ett par dagar före värdskapet för ett högprofilerat EU-möte i Göteborg skulle ha förödmjukat statsministern. Den frestelsen kunde en del inte motstå. De bortsåg då från att ett indraget förhandlingsmandat skulle ha försvagat tilltron till Sverige som aktiv och konstruktiv part i EU:s reformarbete. Att skada landets inflytande för att ge statsministern ett tjuvnyp är en destruktiv form av opposition.
Vad ställningstagandet i realiteten gäller är Sveriges hållning till den franske presidenten Emmanuel Macrons syn påreformer inom EU– både för att förbättra ekonomins utveckling och för att staga upp förtroendet hos väljareför EU och den inre marknaden. Ett led i detta är fler regler om lägstanivåer för olika sociala trygghetssystem. Dessa system måste omfatta alla och inte lämna minoriteter som romerna i Rumänien vid sidan.
Macron är inte ensam om att vara oroad för att förtroendet för den inre marknaden annars kan undergrävas, något som bidrog till att vålla Storbritanniens avhopp ur EU. Svenskt stöd till Macrons huvudlinjer, om än inte till alla hans uppslag, är en utrikespolitisk linje som underlättar att få andra frågor lösta på det sätt Sverige vill. Liberalernas uppfattning om hur EU-samarbetetbörryckas upp och reformeras talar starkt för att eftersträva goda svenska förbindelser med Macron och dennes regering. Att demonstrativt undergräva statsministern då han gör så skulle vara att motverka egna syften.
Att slå mot Löfven så att det försvagar uppslutningen kring Macrons reformtankar är däremot helt följdriktigt för ett parti som SD. Macron äri den internationella ytterhögerns ögon en ärkefiende. Han besegrade eftertryckligt Front Nationals ledareMarineLe Pen, som svenska SD ville se som fransk president. Mot den bakgrunden är det ett dåligt tecken att M, C och KD inte ryggade tillbaka inför att rösta tillsammans med SD i EU-nämnden.
Liberalerna hade denna gång starka utrikespolitiska skäl att rösta som de gjorde. Men det var också ännu en tankeställare för dem. Viljan att i många andra sammanhang vara följsam i allianssamarbetet har inte hjälpt dem att hävda sig i opinionen. Tvärtom. Det finns ingen Fredrik Reinfeldt att vara i allians med nu. Ett liberalt parti med samvete och principer kommer att rätt oftahamna på kollisionskurs med allianspartier, om dessa till och med i en del EU-frågor kan hålla till i SD:s sällskap.