Det handlar inte bara om att eleverna ska svara på frågorna samtidigt. Det är lika viktigt att proven rättas enligt samma kriterier. Där är vi inte i dag.
Skolinspektionens senaste granskning visar att lärarna gjorde en för generös bedömning i drygt 40 procent av fallen och en för sträng i över 20 i ämnena matematik, engelska, svenska, SO och NO. Antalet prov som rättas korrekt är alltså inte ens fyra av tio – färre än hälften – vilket är ett klart underbetyg till dagens modell.
Problemet är långt ifrån nytt. Att likvärdiga elevprestationer ger olika betyg är känt sedan länge och med jämna mellanrum kommer politiska utspel om att proven ska rättas centralt, åtminstone på gymnasiet.
2013 var det Moderaterna. 2016 Socialdemokraterna, som olyckligtvis har backat. Nu i veckan Liberalerna, som har drivit frågan i flera år, men trots det uppenbarligen inte fick igenom central rättning i regeringsställning.
Därmed har det en gång funnits majoritet i riksdagen för central rättning, som enligt Liberalerna skulle kosta cirka 300 miljoner kronor per år. L vill dessutom att större delen av rättningen ska skötas av pensionerade lärare – så att det inte tar tid från undervisning och lektionsförberedelser – vilket även föreslogs på den här ledarsidan för mindre än två månader sedan.
Men trots att många ser problemet händer ingenting. Proven rättas i många fall fortfarande på skolorna, även om det finns undantag. Exempelvis har Solna gått före och infört central kommunal rättning, bland annat för att rättssäkerheten för eleverna ökar om den som rättar inte har några förutfattade meningar om eleven som skrivit provet.
En annan fördel med extern rättning är att det minskar risken för att lärare på skolor med många svaga elever faller i fällan och sänker nivån i undervisningen och kraven vid betygssättningen. Om slutbetygen knyts till snittet på proven, som då rättas av lärare som bedömer elever i hög- eller lågpresterande skolor efter samma skala, kommer betygen med vilka eleverna söker in till gymnasiet och universitetet att vara mer likvärdiga.
Dessutom innebär ett kraftigt beskuret utrymme för att sätta glädjebetyg att det blir enklare att hitta skolor som inte levererar. Därefter kan team från Skolinspektionen hjälpa utbildningar som ligger på gränsen att höja sig. Medan de som ligger hopplöst under det acceptabla stängs, så att eleverna snarast får den kvalitativa utbildning som de har rätt till.
Det förutsätter dock en betydligt vassare Skolinspektion än i dag, vilket är nödvändigt oavsett om de nationella proven rättas internt eller centralt. Skolor som inte håller måttet ska inte tillåtas att bedriva undervisning år ut och år in, utan att ta krafttag mot bristerna som Skolinspektionen påpekar. Det gäller alla skolor: kommunala och fristående, vinstdrivande och ideella, religiösa och icke-konfessionella.
Därför bör Liberalernas utspel tas på allvar. Det borde inte vara svårt för en riksdagsmajoritet att ställa sig bakom förslaget.