Slutförvaret av använt kärnbränsle får däremotden svenskaregeringen på sitt bord. Regeringen, och ingen annan, har uppgiften att ta det avgörande beslutet. De två yttranden som i går lämnades av Strålsäkerhetsmyndigheten och av Nacka tingsrätt – i sin skepnad av mark- och miljödomstol – är just yttranden. De är ett beslutsunderlag för det som måste vara ett politiskt beslut.
Regeringen behöver göra avvägningar av ett slag som inte bör lämnas till några ämbetsmän, vare sig de sitter i en tillsynsmyndighet eller en domstol. Ett omfattande tekniskt och vetenskapligt arbete har lagts på slutförvarsfrågan, enligt riksdagsbeslut för nästan 40 år sedan. Det finns ett utarbetat förslag, om kopparkapslar omgivna av bentonitlera som vattenavhållande buffert mot berget. Det är dock inte enighet mellan alla professorer som yttrar sig om hur kopparkapslar i mångtusenårigt perspektiv kan påverkas av korrosion eller jordbävningar.
För en domstol kan det vara bekvämt att skjuta sådana frågor ifrån sig, och hänvisa till att det ännu finns ett mått av osäkerhet i det vetenskapliga. Samtidigt ger domstolen klartecken till allt den är van vid att bedöma, som placering, avvägning mellan olika riksintressen i naturen och annat i en vanlig miljöprövning. Strålsäkerhetsmyndigheten – den somblir flyttad till Katrineholm – har yttrat sig om sådant som ligger något närmare deras fackområde men gäller frågor inom andra vetenskapsfält. Där blev beslutet att tillstyrka.
För regeringen kan det bli frestande att skjuta upp obehaget och begära åtminstone så mycket mer utredning att beslutet hamnar bortomårets val. Men på regeringen ligger ansvaret för avvägningar den inte kan lämna ifrån sig. Avfallet finns nu uppe vid ytan, i bassänger vid mellanlagret utanför Oskarshamn. Även om detta är välgjort och välskött är det starkt radioaktiva materialet betydligt mer sårbart där än det blir en halv kilometer ner i urberget.
Hur långt kan perfektionism drivas, vad gäller mycket små risker nere i berget tusentals år framåt, om man för den skull genom bassänglagring i nutid tar andra risker, som även de är små i fredstid i ett välordnat samhälle, men på inget sätt försumbara? Ska Sverige, som gått i spetsen för att utveckla en teknik för dessa säkerhetsfrågor, bromsa andra länders beslut – genom att med hänsyn till oenighet i tekniska specialfrågor inte anse den egna metoden klar och godtagbar?
Realiteten, i Sverige och i Europa, är dock att ett helt annat slags överväganden haft sin verkan. Att blockera och omöjliggöra slutförvar av använt bränsle har varit en strategi för att hindra byggande och drift av kärnkraftverk. Detta slags energipolitik har delvis haft framgång, eller är på väg att få det under kommande år.
Till följderna hör att de länder som valde bort kärnkraften bevarade ett starkt beroende av stenkol, brunkol och olja och i hög grad skaffade sig ett nytt beroende av fossilgas. Deras slutförvar av koldioxid i atmosfären blev långt mer omfattande än i länder som Frankrike och Sverige, där mycket elektricitet kommer från kärnkraft.
Att beslutet kan bli tungt för regeringen, särskilt för MP, beror inte så mycket på svårigheten att läsa in sig på avancerade kemiska eller geotekniska frågor. Det som spökar ännu mer är att de som bekämpade Olof Palmes energipolitik hade strategin att – för det de inte kunde stoppa innan det byggts färdigt – försöka hindra det slutförvar som hade gjorts till driftvillkor.