Men så gör de upp i alla fall, oftast utan konflikt. Hur kompromisserna gått till, vad som vunnits ochmed vilka eftergifter, är det som regel väldigt tyst om. Medlemmarna kan ju se utfallet. Men det hårda språket har förgrovat samhällsdebatten och gett en bild som inte går ihop med det statistiken så småningom visar.
Resultaten under senare år är att industriavtalets funktion som riktmärke har fungerat. Det har bidragit till årliga, breda reallönehöjningar. Efter den internationella krisen 2008-09har Sverige lyckats lyfta upp sysselsättningsgraden igen, och är nu bäst i EU vad gäller andelen i arbete i åldrarna 20-64 år.
Resultaten är goda. Ändå har det funnits ihärdig kritik mot att den utlandskonkurrerande industrin sätter märket.
Efter de hårda angreppen mot industriavtalet 2016, ett år då det mest blev ettårsavtal, men då modellen ändå stod pall, har det varit lugnare i år. Industrins nya treårsavtal innebär 6,5 procent, fördelade över 2017-19. Nytt är att på de områden där det finns löner under 24000 kronor i månaden ska sådana löner räknas upp som om de var just 24000, och på så sätt göra potterna som fördelas större. Det sker varje avtalsår, med gränsen 24000 något högre för varje år. (Det är alltså inte bara 2017, som det genom missförstånd stod i en tidigare ledare).
Frågan blev då hur det skulle betalas med andra inslag i de olika branschavtalen – eller om det på en del håll skulle betyda att hela näringar spräckte industrins märke. Denär nu på väg att besvaras. I all stillhet har Kommunal ochSKL (för kommuner och landsting) samt Pacta (för de kommunala affärsföretagen) gjort upp om ett års förlängning av det treårsavtal de förra året var rätt ensamma om. Industriavtalets teknik att låta lägre löner påverka potten inverkar där med en viss fortsatt extrasatsning på undersköterskor och en del andra med yrkesgymnasial kompetens i vården samt en pott för att lokalt öka lönespridningen inom Pactas medlemsföretag. Det tyder inte på att kommunerna och industrin i slutändan går åt olika håll.
Mer tillspetsat föreföll det vara med hotell-, restaurang- och turistbranschavtalet. Detta omfattar hela 100000 löntagare. Från LO-håll lades strejkvarsel uppbackat med hot från IF Metall om sympatikonflikter. Men så blev det i tisdags ett avtal, som sägs kosta samma 6,5 procent på tre år, och innehålla en uppräkning med extra påverkan från lönedelar under 24000 i månaden. Det går ihop ändå. Avtalets minimilön räknas upp mindre än övriga löner, för dem som har mindre än sex års jobb i branschen, något som är vanligt i detta slags företag. På så sätt blir det mer pengar till anställda med längre yrkeserfarenhet men relativt låga löner. Dessutom har man en avtalslösning på frågan om "hyvling", där det blir en tidsfrist, liknande den vid uppsägning, ifall en anställds tjänstgöringsgrad ska minskas.
Å ena sidan kan erfarna fackmedlemmar med lägre löner få mer betalt för kompetens de hunnit skaffa sig. Å andra sidan tas ett steg för att göra det något lättare för oerfaren arbetskraft, ibland ny i landet, att få jobb och lära sig yrket. För båda sidor finns en logik i det de enats om. Fast det verkar vara svårt för kansliernas agitationspersonal att erkänna. Båda pressmeddelandena vinklades för att mest lyfta fram egna framgångar.
Huvudintrycket är ändå att praktiskt handlag fått avgöra. Modellen med märket har hållit. Utrymmet för branschmässiga anpassningar har använts för att hantera praktiska problem. Avtalsparterna som förhandlare kan – numera – ofta bättre än vad deras beteende som lobbyister tyder på.