Som kolumnist förväntas man slänga ur sig sådana där tvärsäkra uttalanden ibland. Därför är jag gärna sist på bollen med att kommentera Staffan Heimersons slutkolumn i Aftonbladet.
Den han fick sparken för, trots att allsköns hakeliusar och guillouer nu menar att han inte borde ha fått det.
För hakeliusarna har fel. Det är klart som korvspad att Heimerson inte kan jobba kvar på Aftonbladet efter sin hemsnickrade idiotförklaring av hela Metoo-uppropet.*
Man behöver varken vara ung eller kvinna för att fatta det.
Man behöver bara begripa två saker:
* Heimerson gjorde bort sig.
* Och: han gjorde bort sig så det visslade om det.
Staffan Heimerson har naturligtvis rätt att uttrycka sin åsikt som alla andra, och hans kolumnistfunderingar hade aldrig blivit ett problem om Heimerson varit en vanlig insändarskribent. Såna kan nämligen göra bort sig hur mycket de vill, i vilken tidning som helst.
Men Staffan Heimerson är (var) Aftonbladets mest mångårige medarbetare. Han har haft alla jobb man kan ha i det stora tidningshuset. Från springvikarie till redaktionschef och världsreporter.
När Heimerson gör bort sig i Aftonbladets egna spalter gör hela Aftonbladet bort sig.
Därför hade jag aldrig valt att hjälpa Heimerson att sprida sina åsikter om jag varit hans utgivare och chef.
Det är det stora misstaget här. Att hans text alls publicerades.
Att han sedan fick sparken som kolumnist när han fortsatte att hamra in sitt kvinnofientliga budskap i intervju efter intervju förvånar mig inte alls.
Det blev rätt att peta honom. Till sist.
Fotnot: Staffan Heimerson jämställer Metoo-uppropet med Stalins utrensningar och häxprocesserna på 1600-talet.